Nyheter

Krossa näthatet mot samer

15 jul 2021

Ina Omma och Agnes Sehlstedt har nyligen startat en Facebookgrupp för att agera mot näthatet mot samer. ”Vi har funderat på hur man kan bemöta rasismen och hatet där det förekommer. Agnes föreslog en Facebook-grupp och engagemanget var betydligt större än vi hade räknat med. På bara någon dag var vi flera hundra medlemmar redo att krossa näthatet”, säger Ina Omma, som är välbekant för många. Hennes instagramkonto har över 15 000 följare.

Ina Omma är folkbildare och aktivist. Hon skriver och föreläser. Hon för en dialog med myndigheter och samtalar med journalister och nyhetschefer om ordbruk och bildval när det gäller rapportering om samer.

– Det är svårt att bemöta rasism och hat, speciellt när man är ensam och kanske dessutom inte själv bär på kunskap, tid eller ork att argumentera. Det är ju mobbning, man står ofta ensam inför en stor grupp motståndare och försvarar sin egen existens, säger Ina Omma.

Ina Omma och Agnes Sehlstedt har diskuterat hur man, utöver utbildning och synliggörande, kan bemöta rasismen och hatet på nätet. De menar att kommentarsfält och andra platser på sociala medier inte ska få vara en plattform för hat, rasism, propaganda och desinformation. Därför startade de Facebookgruppen ”Krossa näthatet mot samer”.

– Gruppen fungerar som ett sorts försvar där vi tillsammans kan angripa hat och rasism genom att säga emot, stötta varandra, anmäla och ”ta över” utrymmet från rasismen. I gruppen ska man också kunna söka stöd i form av kunskap och förslag på argument. Målet är kort sagt att minska rasism och fördomar mot samer, säger Ina Omma.

Krossa näthatet mot samer är en aktionsgrupp, som hjälper varandra att agera. Gruppen startade i juni har redan samlat närmare 600 ”nätkrossare”. Medlemmarna bär på mycket kunskap. De är duktiga på att stötta och rå om varandra, enligt Ina Omma.

– Vi har redan lyckats ta över flera kommentarsfält från hatet och har många exempel på framgång. Vi gör skillnad, och det syns, berättar Ina Omma.

För initiativtagarna är gruppens regler viktiga. Det är ingen plats där gruppen bara sprider och samlar på näthat. Gruppen är till för att agera. Medlemmarna ska länka till inlägget där näthatet förekommer, så att övriga hittar dit och kan agera. Medlemmarna uppmanas också att tänka på att varje reaktion, delning och kommentar ger huvudinlägget spridning. Ibland kanske en medhållande hjärt-reaktion på det som redan är skrivet passar bättre än en kommentar.

– Vi är hårda med att gruppens syfte och regler ska hållas och har nyligen lagt till ett riktigt "hök-öga" som moderator, kulturkompetenta kullan Sofia Portström. Vi kommer att utöka administrationsteamet i takt med behovet. 

Ina har förväntningar på att samhället ska ta ansvar och satsa på utbildning om samer, samisk historia och svensk historia i Sápmi för att minska fördomar och förutfattande meningar. Men hon är inte naiv och tror att rasism bara bottnar i okunskap. Många har kunskap, de är välutbildade. De väljer ändå att ha den här typen av åsikter.

– Jag hör ofta att icke-samer inte riktigt "vågar" ge sig in i kampen om samers rättigheter, vilket jag tycker är synd. Givetvis måste man lämna utrymme åt samer själva, men mänskliga rättigheter gäller alla. I ett samhälle där vi lever på olika villkor är ingen fri.

En sista fråga – du har en palestinasjal på bilden. Varför?

– Som sagt, ingen är fri förrän alla är fria. Jag citerar Nelson Mandela. Han sa ”We know too well that our freedom is incomplete without the freedom of the Palestinians”.

Biskop Olof Bergqvist och den svenska rasbiologin

11 jul 2021

Historieskrivningen om svensk rasbiologi tenderar att oftast börja och sluta med Herman Lundborg. Även om Lundborg är den centrala gestalten, hade han nog inte kunnat utföra merparten av sin forskning utan ett större nätverk av kontakter som gav sitt stöd både ekonomiskt och logistiskt likväl som ideologiskt. En viktig aktör för den svenska rasbiologin var biskop Olof Bergqvist, skriver etnologen Stellan Beckman.

Olof Bergqvist blev biskop för Luleå stift 1904 och kom att spela en viktig roll i hur svenska statens raspolitik gentemot samer och tornedalingar utvecklade sig framför allt i fråga om skolväsendet. Han var den som bidrog till att utveckla det så kallade ”Nomadskoleväsendet” via ett förslag från 1909 och medverkade även i finnbygdsutredningen.

Redan 1904 uttryckte sig Olof Bergqvist att ”lapparna som stam skulle dö ut om de fick för mycket undervisning. De skulle bara få så mycket som de behövde för rennäringen samt de Krista grundsanningarna.” [1] Den rasbiologiska synen som främst förknippas med Herman Lundborg var med andra ord redan väl utbredd hos viktiga aktörer i samhället. När Herman Lundborg publicerade The race biology of the Swedish lapps, part 1 1932 innehöll förordet ett ”starkt nedsättande omdöme” som Bergqvist ”fällde om samerna 1911.” [2]

Kyrkans och statens man

Olof Bergqvist började sin bana inom den svenska kyrkan 1892 då han vigdes som präst. Från och med samma år inledde han sitt arbete för svenska kyrkan som vice pastor i Gällivare. Under sin tid i Gällivare lärde sig Olof Bergqvist både finska och samiska. Något senare översatte han även Nya Testamentet till samiska. Bergqvists kunskaper i finska och samiska gjorde det möjligt för honom att nå ut på ett annat sätt till lokalbefolkningen.

Bergqvist engagerade sig även i arbetsstugorna. Särskilt efter nödåren 1902–1903 då skördarna i norra Sverige slog fel. Bergqvist var till en början ordförande i nödhjälpskommittén men kom att engagera sig i organiseringen av arbetsstugorna i länet. År 1904 blev han utnämnd till biskop.

Förutom sin karriär i Svenska kyrkan var Olof Bergqvist även politiker. 1894 blev han ledamot i Norrbottens landsting. Mellan 1905 och 1914, samt 1921 var han ordförande för densamma.1912 till 1938 satt han som representant för högern i riksdagens första kammare och under 16 år var han ordförande i statsutskottet.

Tack vare att Olof Bergqvist länge varit verksam som biskop i norra Sverige, och hans kunskaper i finska och samiska, ansågs han sakkunnig i frågor som rörde samer och finnar. Det var av den anledningen till att han fick vara delaktig i finnbygdsutredningen.

Olof Bergqvist och de svenska rasbiologerna

Som framgått inledningsvis höll Olof Bergqvist rasbiologiska övertygelser långt innan Herman Lundborg blev rektor för Statens institutet för rasbiologi. Bergqvists vurm för rasbiologiska idéer, hans engagemang inom politiken och nätverk inom kyrkan, har förmodligen bidragit till att Lundborg kunde inrätta sitt institut och utföra sin forskning.

Exakt i vilken utsträckning som Bergqvist och Lundborg samarbetade är dock oklart. Lundborg hade långt mer kontakt med prästen Georg Bergfors i Vittangi. Det var också via kyrkböckerna som Lundborg fann sina undersökningsobjekt. Det nätverk som utgjordes av svenska kyrkan var med andra ord väsentligt för att Lundborg skulle kunna utföra sina skallmätningar i Tornedalen.

Även om Bergqvists direkta kontakt med Lundborg är tveksam, finns det inget som tyder på att Bergqvist ansåg att Lundborg gjorde fel, eller att svenska kyrkans roll skulle vara en annan. Svenska kyrkan bistod även svenska rasbiologer med gravplundringar och utgrävningar, samt insamlingar av samiska mänskliga kvarlevor.

Bergqvists rasbiologiska övertygelser påverkade även hans utredningar. Nomadskoleutredningen delade upp samer utifrån rasbiologiska grunder. Han skrev även i böcker och artiklar om samer och finnar på ett rasistiskt vis varav de citat jag delgivit i min inledning endast är en bråkdel av allt som han fått på pränt. Fram till sin död 1940 finns det inget som skvallrar om att han skulle ha ändrat åsikt senare i sin karriär.

Historiens vita fläckar

Svenska kyrkan har öppet börjat behandla Olof Bergqvists roll i den svenska rasbiologins historia. Bland annat har man skrivit om det på sin hemsida och en närmare beskrivning av hans betydelse i sammanhanget har lyfts i en bok om kyrkans roll i rasbiologins historia. Det är dock inte alla som anser att det är relevant att gräva i svenska kyrkans mörka historia.

I en debattartikel som publicerades 18 Maj 2017 i Kyrkans tidning anser signaturen Per Sundin att det var ”riksdagen som tog beslutet [om nomadskolan] och därmed bör inte kyrkan ha ansvaret för vad en enskild biskop [Olof Bergqvist] i Svenska kyrkan föreslog.” Vidare menar Sundin att ”det var inte så lätt för vissa elever i den svenska folkskolan under den tiden heller.”

Sundins resonemang ignorerar dock att den svenska kyrkan under 1800-talets första hälft tillät predikningar på det språk som dominerade i församlingen. Försvenskningsprocessen och rasbiologin var med andra ord någonting som kyrkan redan då hade kunnat göra motstånd mot. Frågan är bara varför det inte blev så.

Att vi därmed vet mer idag om viktiga aktörer som biskop Olof Bergqvist är inget att oja sig över. Han var onekligen en pådrivande aktör med sann kolonial inställning till samerna och finnarna i Norrbotten. Snarare borde det välkomnas att den mörka historien blir belyst i högre grad än tidigare. Hade Lundborg kunnat göra det han gjorde utan biskop Olof Bergqvist?

Stellan Beckman, etnolog
Blogg: https://stellanbeckman.wordpress.com

Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Fjärde Världen 3/2021.

Noter

[1] Olof Granstedt, Biskop Jonzon och kyrkoherden för samer. En studie av bakgrunden för tjänsten som kyrkoherde för samerna, Lunds universitet. Centrum för teologi och religionsvetenskap, VT 2018

[2] Lennart Lundmark, Allt som kan mätas är inte vetenskap... En populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet. Publicerad av Forum för levande historia. Skriftserie # 4:2007

Statligt ägda Sveaskog kör över samernas rättigheter

2 jul 2021

Under våren 2021 har aktivister från Skogsupproret, ett samarbete mellan samiska och icke-samiska aktivister, utfört blockader gentemot det statliga företaget Sveaskog. Aktionerna har bidragit till att brister i svenska statens behandling blivit allt mer synliga. Det skriver etnologen Stellan Beckman.

Utifrån nyhetsrapporteringen om det hela framgår att Sveaskog valt att sälja mark i känsliga och omstridda renbetesområden där samebyar i samråd med företaget sagt nej till avverkning. Berörda samebyar informeras inte om skogsaffärerna förrän skogen redan börjat avverkas.

Det kan framstå som märkligt att ett statligt företag som Sveaskog, som skriver på sin hemsida att ”med en ömsesidig respekt för varandras verksamhet och god dialog kan skogsbruk och renskötsel verka på samma marker”, skulle göra något orätt. Men det är just vad som återkommande har skett.

Sveaskogs representanter påstår att de följer lagar och regler kring avverkning, men saken är den att samrådskravet endast gäller för större markägare. Den möjlighet som en sameby har att skjuta upp planerad skogsskövling gäller högst fem år, inte permanent. Sveaskog har med andra ord hittat ett kryphål i lagen som är katastrofalt för renskötande samer och miljön.

Den minst sagt nonchalanta behandlingen som Sverige har gentemot samebyar i denna fråga är inte en enskild händelse. FN:s rasdiskrimineringskommitté har varit särskilt kritisk till att svenska staten utesluter samiskt inflytande över deras marker och öppnar upp för stora ingrepp i form av mineralutvinning.

Sveaskog har inte bara fått kritik från samiska aktivister och miljörörelsen. I augusti 2020 fick företaget en ”allvarlig avvikelse” av en revisionsbyrå för sin planerade avverkning i ett skogsområde. Ett skogsområde som är ett viktigt renbetesområde för Maskaure sameby som dessutom har ett högt naturvärde.

Svenska statens och Sveaskogs agerande gentemot samerna och renbetesmarken har fått flera organisationer att ge uttalad stöd för samebyarnas rättigheter. Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Fridays for future och Civil Rights Defenders har öppet stöttat motståndet. Fältbiologerna har även anslutit till blockaderna med aktivister och stöttat dem ekonomiskt.

Bland de krav som lyfts fram av aktivister syns bland annat Skogsupprorets om att stoppa skogsmissbruket, avkolonisera Sápmi och demokratisera vår skog. Fältbiologerna har även skrivit offentligt att Sverige bör ratificera ILO 169, ändra ägardirektiv för Sveaskog så att bolaget prioriterar miljömål och urfolksrättigheter framför vinst samt att man förbjuder all avverkning av Sveriges och Sápmis sista naturskogar.

Svenska Samernas Riksförbund har även krävt att regeringen ställer högre krav på Sveaskog genom ägardirektivet. Det är dock inte alla partier i riksdagens som uttalat sig positiva till detta, utan främst Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Övriga partier är antingen tveksamma eller säger nej till detta.

Redan 2019 sa berörda samebyar nej till Sveaskogs 17 planerade avverkningar. Att de sagt nej verkar ha vägt väldigt lite. Om Sverige valt att ratificera ILO 169 hade saker och ting kanske varit annorlunda. Det har också varit en återkommande kritik att Sverige drar benen efter sig att ratificera ILO 169.

Konventionen har varit i kraft sedan 1991 och Sametinget har sedan 1999 kritiserat att Sverige inte ratificerar ILO 169 trots att frågan utretts återkommande gånger. I samband med att Sametinget 2019 lämnade över en begäran till riksdagen att man skyndsamt ska ratificera ILO 169 och urfolks rättigheter uttalade sig också styrelseordförande Per Olof Nutti:

”Vi är Europas enda urfolk och vi har en särställning i Sverige. Det vet staten om. Man kan inte bara utreda frågan – man måste komma till ett beslut. Det här är den nyckeln samerna begärt sedan länge och som vi har rätt till.”

I sammanhanget är det värt att notera att Högsta domstolen i Girjasmålet anser att ILO 169 redan är folkrättsligt bindande för Sverige.

Sverige vill gärna se sig själv som en humanitär supermakt i omvärlden. När ett statligt företag trampar på samebyars rättigheter och tar till polisen som ett medel för att bryta blockaden kan man fråga sig vad detta innebär. Om inte annat är det en humanitär katastrof.

Stellan Beckman, etnolog

Artikeln är tidigare publicerad i Fjärde Världen 3/2021.

Foto 1: Skogsupproret
Foto 2: Henrik Andersson, Gällivare skogssameby

Julia Wiklund: Låt oss tala

5 jun 2021

Vi finns. Backa Sápmi. Låt oss tala. Det är slagord på klistermärken, som Julia Wiklund från Sundsvall har tagit fram. Hen driver Instagramkontot @latosstala och har gjort en film där samer berättar om markexploateringar, rasism och språket som många har förlorat.

- Först tog jag fram märken för eget bruk. Men när jag skrev om mina klistermärken på Instagram fick jag otroligt många beställningar, berättar Julia. Jag har postat över fyratusen klistermärken till människor i hela Sverige.

Hen betalar det ur egen ficka, både tryckkostnaden och portot. Det är viktigt för Julia att så många som möjligt ska få klistermärken och skapa uppmärksamhet kring samer.

Julias kompis Alex Mikaelsdotter kom på idén om att de skulle trycka och sälja tygmärken för att finansiera klistermärkena. Sagt och gjort. Nu säljer de små tygmärken med den samiska flaggan. Inte för egen vinning, utan för att betala tryckning av klistermärken, som de fortfarande skickar ut gratis.

Natten före den samiska nationaldagen den 6 februari 2020 satte Julia och några andra kompisar upp stora banderoller i Sundsvall – ”Backa Sápmi”. Det var bara några dagar efter att Högsta domstolen gav Girjas sameby rätt upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske på samebyns områden ovanför odlingsgränsen.

- Instagramkontot @latosstala är ett samlingsnamn för det jag vill göra. När Girjasdomen kom förra året eskalerade hatet mot samer i sociala medier. Jag vill tala om samer och folkbilda om urfolksrätten, säger Julia, som nyligen blev medlem i Amnesty Sápmi.

Riksdagen debatterar samiskt kulturarv

2 jun 2021

Riksdagens kulturutskott debatterade kulturarvsfrågor den 5 maj 2021. Amnesty Sápmi publicerar här de debattinlägg som handlar om repatriering, det vill säga återbördande av samiska heliga föremål och återbegravning av samiska kvarlevor. Sex av riksdagspartierna lyfte frågan; Liberalerna, Moderaterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet.

Christer Nylander, Liberalerna: I betänkandet behandlas också förslag om det samiska kulturarvet. Det handlar bland annat om repatriering av kvarlevor och religiösa föremål. Många av oss i kammaren, och många av oss i riksdagen, har skäl att vara självkritiska i hur dessa frågor har hanterats tidigare. Det är nu dags att få ordning på detta och se till att det finns en idé om hur ett ansvarstagande för den historien ska finansieras.

Annicka Engblom, Moderaterna: Det andra jag vill stryka under som vi i Moderaterna har fört fram och som jag tror – nej, jag tror inte; jag vet – att vi känner stor gemenskap i och som också yttrade sig i den diskussion som vi hade med Amnesty Sápmi i måndags, i vilken flera deltog, är det avsnitt som handlar om identifiering, repatriering och återlämnande, väljer jag att använda i stället för restitution, av samiska föremål i museisamlingar. Det är vår skyldighet. Ni kan ju tänka er själva om någon skulle gräva upp era föräldrars eller andra anförvanters gravar för att ägna sig åt forskning – att mäta skallar och ben och så vidare. Det är fullkomligt otillständigt.

Det finns inget att diskutera här, utan det här arbetet måste öka och fortskrida – självklart på ett rättssäkert sätt, fru talman. Det är viktigt att man säkerställer vilka det är som gör anspråk och på vilka av dessa återlämnade. Men det är en form av anständighet.

Det räcker inte att vi har den vägledning som Riksantikvarieämbetet – mycket förtjänstfullt – har tagit fram, utan precis som Christer Nylander nämnde tidigare behövs det ett nationellt regelverk kring detta. Museerna som vill bidra till återlämnande ska ha stöd och finansiering, och den bör vara nationell.

Jag vill i sammanhanget också påpeka att vi ibland när debatten handlar om olika samiska frågor hemfaller åt "vi och de". Jag vill verkligen understryka att ett repatrieringsarbete, ett identifieringsarbete och ett återlämnande av både mänskliga kvarlevor och heliga föremål är ett samlat svenskt ansvar. Vi är alla svenskar, och det här är en del av vårt gemensamma kulturarv.

Per Lodenius, Centerpartiet: Samerna är ett av världens urfolk och faktiskt det enda urfolket i Europa. Sápmi kallas det stora landområde som breder ut sig över hela den norra delen av Nordkalotten. Sápmi som begrepp innefattar både landet Sápmi och folket samerna. Samerna har en lång sammanhängande historisk anknytning till området - ett område där de har bedrivit sin näring och utvecklat sin kultur, som går tillbaka till tiden före nationalstatens bildande.

De övergrepp och den diskriminering som svenska staten historiskt har utsatt samer och andra nationella minoriteter för och som, måste jag säga, fortfarande pågår på många plan är ofta okänd för både beslutsfattare och allmänhet. Diskussioner och frågor kring detta har dock länge förts i det samiska samhället och i Sametinget. Att processerna med sannings- och försoningskommissionerna nu till slut inletts är mycket välkommet och efterlängtat. Utan en ordentlig genomlysning där saker lyfts fram i ljuset kan Sverige inte göra sig fritt från förlegade och diskriminerande föreställningar om samer och nationella minoriteter i stort.

Ytterligare ett sätt att nu läka de sår som statliga historiska åtgärder orsakat är repatriering av samiska kvarlevor. Repatriering är en process för återbördande av föremål eller kvarlevor till deras ursprungliga eller rättmätiga platser. Den inrymmer också ett försoningsarbete som innebär att göra upp med ett smärtsamt förflutet och återskapa förtroendet mellan den som tog och den som blev drabbad.

I 2018 års museilag är det tydligt att museer ska delta i repatriering. Även i det internationella museisamarbetet ICOM:s föreskrifter och i urfolkskonventionen framgår det att repatriering ska göras tillsammans med urfolk och lokalbefolkning. I samband med den nya museilagen fick också Riksantikvarieämbetet i uppdrag att ta fram vägledningar till museer och presenterade 2020 två dokument i ärendet: Stöd i hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingar och Stöd för museer i återlämnandeärenden.

Från Centerpartiets sida anser vi, fru talman, att det nu är angeläget att staten skyndsamt säkerställer regelverk och finansiering för ett fortsatt återbördande av samiska kvarlevor och kulturföremål.

Jessica Wetterling, Vänsterpartiet: En skamfläck i vår historia är den långvariga diskrimineringen av samer. Tyvärr är det fortfarande så att kunskapen inte är särskilt utbredd om hur staten har agerat genom århundraden. Jag har tyvärr inte möjlighet att här i dag förklara hela vidden av det förtrycket, utan det får bli en kort översikt.

Från de sista decennierna av 1800-talet influerade rasbiologin svensk samepolitik. Politiker och forskare påstod och sökte belägg för att samer var födda med vissa egenskaper som gjorde att de var underlägsna den övriga befolkningen. Offentliga forskningsanslag användes för att mäta och jämföra kraniers form hos den svenska majoritetsbefolkningen, samer och sverigefinnar. Mätningen gjordes både på levande människor och genom att gräva upp gravar. Långskallar ansågs högre stående än kortskallar, dit samer räknades. 1 300 levande samer undersöktes och fotograferades. Det var vuxna och barn, med och utan kläder.

År 1922 grundades det offentligt finansierade rasbiologiska institutet i Uppsala, det första i världen. Institutionen hade politikernas uppdrag att upprätthålla hög kvalitet på den svenska folkstammen, vilket innebar att rasblandning skulle undvikas. Även om samerna inte var direkt utpekade som en grupp som skulle utsättas för tvångssterilisering är det ändå tydligt att många samer utsattes för dessa övergrepp, som utfördes från mitten av 1930-talet till mitten av 1950-talet. Det är bara 70 år sedan – inte så länge sedan.

Fru talman! Sverige har förbundit sig att följa FN:s urfolksdeklaration. Enligt den ska urfolk ha insyn i och inflytande över hanteringen av det egna kulturarvet. Trots detta visar en undersökning från Linnéuniversitetet från i år att samer sällan involveras i arkeologiska projekt som rör det egna kulturarvet. Inflytandet är praktiskt taget obetydligt. Det gör att samer ofta känner sig överkörda och förbisedda men också att arkeologerna kan gå miste om viktig kulturhistorisk information.

Dessutom visar undersökningen att hanteringen av samisk kulturmiljövård skiljer sig mellan olika län och mellan olika arkeologiska företag. Detta i sig är ett problem, eftersom det då är svårt att veta vad som gäller i ett särskilt område.

Krav på återförande, repatriering av heliga föremål och kvarlevor, har rests bland världens urfolk sedan 1970-talet. Repatriering handlar om rätten till det förflutna och ens förfäder. Det handlar också om försoning mellan urfolk och stater.

Sametinget beslutade 2007 att kräva en fullständig identifiering av allt samiskt skelettmaterial i alla statliga samlingar, en kartläggning av hur museer och institutioner har tillskansat sig materialet och en repatriering av samiska kvarlevor och andra heliga föremål. I det här betänkandet har vi motionerat om att denna fråga måste få högre prioritet. Vi har också avsatt pengar för det i vår budget.

Vi anser att staten måste vara mer aktiv och ha ett större engagemang i de här frågorna. Det kan inte vara så att enskilda ättlingar ska behöva driva den här processen mot staten på egen hand. De vägledningar som togs fram för några år sedan är bra, men det behövs mer.

Samernas rättigheter har stärkts de senaste decennierna, men de övergrepp och den diskriminering som svenska staten har utsatt samer för och som fortfarande pågår på många plan är ofta okänd för både beslutsfattare och allmänhet. Internationella organ som FN och Europarådet påtalar återkommande brister i hur Sverige respekterar samers rättigheter som urfolk och hur diskrimineringen påverkar samers liv och situation.

Roland Utbult, Kristdemokraterna: Låt mig säga någonting om det som flera har varit inne på här, nämligen repatriering av samiska kvarlevor och föremål, och Kristdemokraternas syn på det. För den oinvigde handlar det om att återföra kvarlevor och föremål som finns på museer till det samiska folket.

Samernas resa genom tiden har inte varit lätt. När jag såg filmen Sameblod greps jag av flera händelser i filmen där det handlade om diskriminering i olika former. Jessica Wetterling beskrev här både intressant och ingående vad detta handlade om och gav flera exempel. Jag har också haft förmånen att delta – som bohuslänning ganska långt från själva sammanhanget, får jag väl säga – i Sametinget vid två tillfällen.

Thomas Jefferson, amerikansk president, sa så här: Vi håller dessa sanningar för självklara, att alla människor är skapade jämlika, att de genom sin skapare skänkts vissa okränkbara rättigheter, bland vilka finns liv, frihet och strävan mot lycka.

Vi kristdemokrater menar att frågan om att återföra samiska kvarlevor och föremål behöver lösas. Men det är också viktigt att det går till på rätt sätt. Det finns en ny museilag som säger att museer ska delta i repatrieringen.

Jag tror att jag ska stanna där och bara avsluta med att allt pekar på att det här kommer att lösas. När vi hör de olika talarna här hör vi att det kommer en lösning framöver som riksdagen kommer att ställa sig bakom. Jag profeterar om detta, höll jag på att säga. Det är känsliga och svåra områden, och det är av allra största vikt att det blir rätt hanterat framöver.

Mats Berglund, Miljöpartiet: Jag vill avsluta mitt relativt korta anförande med att lyfta upp två ansatser från en motion som mina partivänner har lämnat in och som också behandlas i det här betänkandet. Det handlar om det samiska folket. Vi har tidigare i debatten hört snart sagt samtliga partier tala sig varma för återbördandet av samiska kvarlevor, offergåvor och andra föremål. Miljöpartiet står självklart också bakom det. Där det finns hinder för sådana processer, vilket det gör, bör de ses över och undanröjas. Det handlar inte minst om ekonomiska hinder. Finansiering måste lösas. Resurser behöver tillföras.

Lyssna till debattenKulturutskottets betänkande 2020/21:KrU6

KOMMENTAR: Amnesty Sápmi hade ett panelsamtal den 26 april där samtliga riksdagspartier deltog. Då uttryckte även Socialdemokraterna, genom riksdagsledamot Thomas Hammarberg, stöd för en statlig finansiering av repatriering av samiska heliga föremål och kvarlevor. Det gjorde även Sverigedemokraterna, genom Marcus Danielson, gruppledare i region Jämtland/Härjedalen.

”Det minsta man kan förvänta sig är medvetenhet”

31 maj 2021

Som största snackis på senare tid måste nog Sofia Jannoks motfråga till TV-programledaren Fredrik Önnevall utses. Sofia Jannok beskriver tröttheten inför alla märkliga ”Hur känns det-frågor” och vänder på steken: Hur känns det själv att tillhöra ett kolonialt folk? Hon gör det på ett reflekterande sätt utan attack, och Önnevall gör sitt bästa för att svara på samma sätt. Det är en trevande kommunikation utan aggression i ett viktigt ämne, och förmodligen blev det just därför en tankeställare för många.

SOFIA JANNOK applåderades stort efteråt, inte minst av många samer. Orden var nog förlösande för alla dem som upplevt liknande och som känt att det skaver. Men. Sedan kommer de andra reaktionerna. Naturligtvis från dem som tycker att samer gnäller etcetera, etcetera. Men så är det de där som nästan är svårast att tackla. De som inte kan acceptera att de är en del av den koloniala strukturen och som ser sig som – och det här är ett ord jag har väldigt svårt med – samevänner. Ett belysande exempel ur kommentarsfälten:

”Och själv känner jag att jag inte vill ha skuld för att ha stulit någons mark – stödjer och står upp för samer – men skuldbeläggs. Nej det är inte okej. Jag vill inte bli kallad: “kolonialt folk”. Lägg skulden där den hör hemma, sluta slå på de som stödjer.”

SÅ VAD SKULLE dessa människor ha gjort? Naturligtvis kunde de inte ha gjort så mycket där och då. Väldigt mycket av koloniseringen av samiska marker och misshandeln av den samiska kulturen har skett utan att majoriteten av människor har vetat och förstått. Och om de vetat, är det inte säkert att de under de tider, de omständigheter som rådde, hade brytt sig. MEN man kan alltid ta till sig fakta och bli medveten. Jag är en av de svenskar som tagit del av den ekonomiska välfärden och tryggheten som byggts upp genom skövling och sargande av samisk mark. Både min morfar och min farfar åkte till norr och installerade turbiner i älvarna. Turbiner byggda i min hemstad Trollhättan, där industrin gick på högvarv. 

TROTS DET GÅR inte heller jag omkring och försöker bära hela Sveriges svek mot samerna på mina axlar. Det blir helt enkelt en lite väl grubblande och tung vardag att leva i. Men det minsta man kan förvänta sig är en medvetenhet. Att man inser att man har levt jäkligt gott på kolonialismen och att man alltid är medveten om vad man så som ”tillhörande ett kolonialt folk” representerar, nämligen ett förtryck. Och när man har nått den insikten, vilket inte borde vara så svårt för normalbegåvade människor, så ska man stå upp för det, sprida kunskapen och budskapet, och inte bara vifta avvärjande med armarna och gasta: ”Det var inte mitt fel! Jag vill ju samerna väl!”

Åsa Lindstrand, chefredaktör för Samefolket
Krönikan är tidigare publicerad i Samefolket 2021-05-03

Chockerande okunskap om rasistisk historia och urfolksrätt

28 maj 2021

Den 13 maj var det exakt hundra år sedan en enig riksdag fattade beslut om att etablera världens första rasbiologiska institut i Uppsala. Nu, hundra år senare, skriver ledarskribenten i Norrbottens-Kuriren ”Mät gärna min skalle, men ta inte min mark”. Amnesty vänder sig emot språkbruket och argumentationen i artikeln. Det påminner om Sveriges skamfulla förflutna med raslagar, rasbiologi och tvångsförflyttningar av samer.

Ledarskribenten i Norrbottens-Kuriren kritiserar samebyarna och liknar dem ”vid en främmande, invasiv art.” Språkbruket har med rätta kritiserats hårt. Men även bortom det kränkande ordvalet måste premisserna som ledartexten bygger på skärskådas. Den som kan svensk historia vet att det INTE är samerna som har konstruerat samebyarna, utan staten. Det är den svenska samepolitiken som har splittrat det samiska folket med olika lagar för renägande samer och icke-renägande samer. Samebyarna är en direkt följd av den rasistiska lapp-ska-vara-lapp-politiken, och vi kan i och för sig instämma med skribenten att mycket av denna konstruktion är problematisk. Men till skillnad från skribenten vill Amnesty understryka att urfolksrätten i Sverige måste stärkas, inte försvagas.

Sverige har en kolonial historia av övergrepp mot samer – tvångsförflyttningar, rasbiologi, assimileringspolitik, politisk diskriminering, medicinska övergrepp och stöld av samisk mark. Denna historia gör sig påmind i dag när det gäller osynliggörande av samisk mark, kultur och mänskliga rättigheter. Samma historia ekar också när ledarskribenter i svensk dagspress raljerar över skallmätningar och lokalpolitiker kallar samebyar för ett skämt.

Många samer berättar om rasismen i samhället som kan ta sig uttryck som mobbning i skolan och hot om våld och kränkningar i sociala medier. Renägande samer vittnar om djurplågeri och dödande av renar, vilket inte kan tolkas som annat än samehat. Många samer menar att det finns en stor okunskap om samiska förhållanden i det svenska samhället. Situationen bidrar även till en dokumenterad sämre psykisk hälsa bland samiska ungdomar.

”Samer ska vara stolta över sitt ursprung precis som alla andra, men det ska inte ge någon särskild makt. Ingen ska bli särbehandlad för sitt ursprung, varken i positiv eller negativ bemärkelse” skriver ledarskribenten och citerar en kristdemokratisk politiker från Kiruna. Genom detta uttalande visar han sin okunskap inte bara om vad urfolksrätten innebär och förpliktigar Sverige och maktens företrädare att göra. Han avslöjar även sin brist på förståelse för att ickediskriminering inte alltid handlar om likabehandling. I vissa fall krävs särbehandling för att rättigheter ska kunna förverkligas.

Samer – hela det samiska folket, inte bara renägande samebymedlemmar – har systematiskt diskriminerats och förtryckts genom den svenska historien och för att komma till rätta med de historiska och nutida kränkningarna kräver urfolksrätten att särskilda åtgärder tas. Till exempel, att Sverige börjar ta samers markrättigheter på allvar och att samer – återigen, alla samer – får reella möjligheter att påverka sina egna angelägenheter.

Samer är Europas enda urfolk.  Sverige har förbundit sig att följa FN:s urfolksdeklaration, som antogs 2007. Högsta domstolen visade i Girjasmålet att urfolksdeklarationen måste genomsyra svensk politik och rättstillämpning. Det betyder bland annat att samer har långtgående rättigheter att påverka planer på etablering av naturresursexploatering på samisk mark. Att påstå att samebyar överklagar på ren rutin och bara för att obstruera när deras av hävdvunna markrättigheter hotas, är inget annat än oförskämt och okunnigt. 

Det handlar inte om att ”skapa fler kungar”, som ledarskribenten i Norrbottens-Kuriren uttrycker sig. Det handlar om respekt för urfolksrätten.

Johanna Westeson, jurist och sakkunnig diskrimineringsfrågor, Amnesty International Sverige, samt Kerstin Andersson och Eva Forsgren, Amnesty Sápmi.

Texten har publicerats på Norrbottens-Kurirens webbplats, men den ligger bakom en betalvägg. Därför publicerar vi texten i sin helhet här.

Läs gärna Åsa Lindstrands krönika, chefredaktör för Samefolket: Spår som förskräcker.

Mina hjärtefrågor är exploatering och urfolksrätt

20 maj 2021

”Mina hjärtefrågor är skogsbruk, exploatering och urfolksrättigheter”, säger Emy Suorra, same och renägare från Gällivare. Hon är aktiv i Fältbiologerna och Skogsupproret.

”Jag har alltid höra; så länge renen klarar sig, klarar vi oss. Men nu har vi kommit till en punkt när renen inte klarar sig längre. Svenska staten håller på att strypa en del av den samiska kulturen. Det tär på en psykiskt”.

Emy Suorra berättar om hur skogsbruket och vindkraften påverkar rennäringen, men också fåglar, insekter och hela kretsloppet.

”Jag kan bli väldigt ledsen i perioder, över tanken på att mina barn inte ska att få uppleva alls som jag har upplevt. Min farfars generation fick ta mycket skit. Min pappas generation fick bara leva med det. Min generation måste slå tillbaka”.

Amnesty Business Group Lund har intervjuat Emy Suorra.

 

Amnesty Sápmi får fin utmärkelse

9 maj 2021

Idag är vi inom Amnesty Sápmi grymt stolta. På Amnesty Sveriges årsmöte fick vi en fantastisk utmärkelse - STORA AKTIVITETSPRISET.



Så här lyder motiveringen:

"Den här gruppen tilldelas i år det stora aktivitetspriset för att på ett föredömligt sätt flyttat fram Amnesty Internationals positioner vad det gäller arbetet för samers rättigheter i Sverige. Nära samarbete med rättighetsbärare, stora lokala kunskaper och förmågan att slå igenom både medialt och i publika sammanhang har gjort denna stora framgång möjlig.

En lyckad intern organisationsstruktur samt ett grymt arbete av alla i gruppen har dessutom gjort att gruppen har vuxit och fortsätter växa på ett hållbart sätt.

Vi är stolta över att den här gruppen har gjort sig känd långt utanför Amnestys gränser när det kommer till att föra upp samers rättigheter på den politiska agendan.

Amnesty Sápmi tilldelas i år det stora aktivitetspriset."

Naturskyddsföreningen om vindkraft: "Samers inflytande måste öka"

5 maj 2021

Naturskyddsföreningen har idag presenterat en ny rapport om vindkraft. De lyfter fram vikten av respekt för urfolksrättigheter.

Naturskyddsföreningen skriver:

”Kopplat till vindkraftens påverkan på renar är dess påverkan på urfolksrättigheter och samers möjligheter att bedriva sina traditionella näringar. En betydande del av svenska vindkraftsetableringar har skett och planeras i Sápmi, som redan sedan tidigare är allvarligt påverkat av exploatering i form av vattenkraft, gruvdrift och skogsbruk. Trots samers erkännande som urfolk i grundlagen och deras rätt till fritt och informerat förhandssamtycke enligt FPIC-principen i FN:s deklaration om urfolks rättigheter, är inflytandet i praktiken mycket bristfälligt.

FN:s rasdiskrimineringskommitté har kritiserat Sverige på flera punkter om samers rättigheter, bland annat för otillräcklig lagstiftning om fritt och informerat förhandssamtycke, huvudsakligen i relation till fortsatt exploatering av mark och naturresurser (FN, 2018).

Vid vindkraftsetablering i Sápmi måste ökad hänsyn tas till samernas grundläggande urfolksrättigheter. Detta innebär bland annat rätt till reellt inflytande då beslut fattas som berör deras traditionella landområden och försörjningsformer.

Sametinget har tagit fram en vägledning om samisk markanvändning, med fokus på renskötsel, för att förbättra tillståndsprövningarna för vindkraft i Sápmi. Sametinget är för en hållbar energiomställning, men anser att den inte får ske på bekostnad av samiska levnadssätt, utan ska ske med respekt för samiska rättigheter och samisk markanvändning (Sametinget, 2020).

Naturskyddsföreningen delar Sametingets uppfattning och anser att samers inflytande vid vindkraftsetableringar måste öka”.

Amnesty Sápmi delar naturligtvis denna uppfattning.

Länk till rapporten.

 

Infekterad debatt mellan Muonio sameby och Sveaskog

2 maj 2021

”Stoppa Sveaskogs skövling i Sápmi”, skriver Hans Holma, Katarina Sevä och Ronny Nyström från Muonio sameby i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 20 april. ”Skogsbruk och rennäring måste samsas” får de till svar två dagar senare av Sveaskogs vd Per Matses. I en slutreplik den 23 april skriver Muonio sameby att det är både förnedrande och förminskande att anklaga samebyn för att ha blivit utnyttjade av Greenpeace. Amnesty Sápmi har sammanfattat debatten och länkar till samtliga inlägg.

/mwp_sveaskog_laitavaara-6.jpg

De senaste åren har statens eget skogsbolag – Sveaskog – kalhuggit många av de sista gamla skogarna i Muonio, skriver debattörerna. Bilden är från Laitavaara. Foto: Marcus Westberg. 

Debatten inleds den 20 april då Svenska Dagbladet publicerar en debattartikel från Muonio sameby i Norrbotten:

”Vi i Muonio sameby har sagt nej till avverkning av skog i viktiga områden för oss. Men Sveaskog visar oss ingen hänsyn överhuvudtaget, de bara avverkar. I Muonio sameby har vi bedrivit en skogssamisk renskötsel under obruten tid i flera hundra år. Men de senaste åren har statens eget skogsbolag – Sveaskog – kalhuggit många av de sista gamla skogarna, som är livsviktiga för renarnas och vår egen överlevnad som sameby.

Sveaskogs agerande drabbar inte bara oss, utan även många andra samebyar. Vad ska näringsminister Ibrahim Baylan göra för att stoppa Sveaskogs skövling av skogarna i Sápmi?

Sveaskog har behandlat oss väldigt kränkande – och gör det fortfarande. Det här förföljer oss dagligen. Vi har ställt krav till Sveaskog. Vi har gjort skrivelser från Muonio samebys sida, där vi anser att vi bör ha tillbaka samråden och att vissa skogar måste sparas. Men vi har inte fått något gehör.

Sveaskog är statens eget skogsbolag – och styrs utifrån vad riksdag och regering beslutar. Vi kräver därför att regeringen ändrar direktiven för Sveaskog. De måste ha samråd med renskötselområdet – det är ett absolut minimum”, skriver samebyn i artikeln.

Skogsbruk och rennäring måste samas. Sveaskog följer noggrant de regler som finns, skriver vd:n för Sveaskog i en replik. Foto: Björn Mildh, medlem i Naturskyddsföreningen.

”Skogsbruk och rennäring måste samsas", skriver Per Matses, vd för Sveaskog, i en replik den 22 april. "Greenpeace använder en sameby för att med starkt känslomässiga argument komma åt svensk skogsvårdslagstiftning. I det sammanhanget blir Sveaskog ett verktyg”.

”Ordningen är enkel men rigorös. Sveaskog följer noggrant de regler som finns. Vi vill därför påpeka att:

  • Sveaskog har tillstånd för samtliga avverkningar som sker.
  • Vid tillståndsbedömning säkerställer Skogsstyrelsen att inga skogar med höga naturvärden avverkas, samt att lagstadgat samråd med rennäringen skett.
  • Den som har invändningar som ligger utanför Sveaskogs ansvar för intressentdialog bör vända sig till Skogsstyrelsen, som är den myndighet som hanterar dessa frågor.
  • Den som menar att lagstiftning eller regelverk är fel bör vända sig till Sveriges riksdag”.

/mwp_sveaskog_akkajaur-2.jpg

Enligt forskare på Sveriges lantbruksuniversitet är Sverige näst sämst i världen på naturhänsyn i skogsbruket – bara Finland är värre. Sveaskogs kalavverkning i Laitavaara. Foto: Marcus Westberg

”Sveaskogs svar är ett slag i ansiktet” skriver Muonio sameby och Greenpeace i en slutreplik. De skriver: ”Per Matses skriver att han ’upplever att Greenpeace använder en sameby för att med starkt känslomässiga argument komma åt svensk skogsvårdslagstiftning’. Det är ett häpnadsväckande påstående. Att ta sig tolkningsföreträde och anklaga oss i Muonio sameby för att ha blivit utnyttjade är både förnedrande och förminskande. Det är ett hårresande exempel på kolonialt översitteri, från statens eget skogsbolag".

”Det är vi från Muonio sameby som hörs i filmen som Greenpeace spridit. Det är samebyns ord som står i brevet till Sveaskog. Och det är Muonio samebys vädjan till allmänheten att stödja samebyns kamp.

Per Matses skriver också att Sveaskog inte avverkar skogar med höga naturvärden. I Muonio sameby kan vi med egna ögon se att det inte stämmer, eftersom flera av de gamla hänglavsskogar där våra förfäder skötte renar nu förvandlas till kalhyggen. Greenpeace kartläggning visar också att majoriteten av de avverkningsanmälningar som Sveaskog har i området är kontinuitetsskogar, alltså de sista spillrorna av naturskog som aldrig kalavverkats.

Vi för mer än gärna en dialog med Sveaskog – såväl från samebyns som från Greenpeace sida. Men dialog kräver ömsesidig respekt. Om Sveaskog menar allvar så borde Per Matses svara på den fråga han hittills undvikit: Kommer Sveaskog att åter­uppta samråden med Muonio sameby?”, frågar Hans Holma, Katarina Sevä och Ronny Nyström från Muonio sameby samt Isadora Wronski, Sverigechef för Greenpeace.

Majoriteten av de avverkningsanmälningar som Sveaskog har lämnat in, som omfattar Muonio samebys renbetesområden, är kontinuitetsskogar, alltså de sista spillrorna av naturskog. Foto: Marcus Westberg i Muonio.

Sluta med er utmattningstaktik - öppet brev till Sveaskog

Maskaure sameby, Mausjaur sameby och Naturskyddsföreningen kräver i ett öppet brev att Sveaskog ska respektera samernas rättigheter och sluta med "utmattningstaktik" för att  tvinga till godkännande av avverkning av renbetesmarker.

"Det är nu renskötselarbetet kräver all tid, sju dagar i veckan. Men det bekommer inte Sveaskogs företrädare, trots att samerna förklarat situationen och gett klart besked. 

Men Sveaskogs företrädare pressar samebyarna och bryr sig inte. De kan ringa från morgon till kväll. Allt bara med avsikten pressa fram ett samråd vars enda syfte är att utverka ett ja för Sveaskogs planerade nya avverkningar i samebyarnas redan hårt överavverkade renbetesskogar".

Förståelse och kunskap kring hur renlav växer krävs både för Sveaskogs del, men också för renskötseln, skriver Sveaskog i ett pressmeddelande med rubriken "Säkrar renarnas mat i framtiden". Men renarna svälter på grund av kalhyggen och bristen på lav, enligt samebyarna.

Debatt om gruvnäring: Moderaterna och Naturskyddsföreningen

28 apr 2021

”Regeringen sänker Sverige som gruvnation”, skriver Lars Hjälmered, närings- och energipolitisk talesperson för Moderaterna i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 18 april. Två planerade gruvor som nämns i debattartikeln ligger inom renbetesområden i Sápmi.

”Gruvpolitiken bör skärpas – inte urvattnas” svarar Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen, den 26 april. Samma dag presenterade Stockholm Environment Institute en forskningsrapport om gruvan i Kaunisvaara och dess negativa konsekvenser för rennäringen i Muonio sameby.

Bolidens dagbrott, Aitik, utanför Gällivare är Sveriges största koppardagbrott. Här bryts dygnet runt koppar, guld och silver. Fotograf: Tor L. Tuorda.

”Vi moderater arbetar för att främja gruvnäringen”, skriver Lars Hjälmered. Han nämner i debattartikeln två planerade gruvor som ligger inom olika samebyars renbetesområden. Det handlar om Laver utanför Älvsbyn, som ligger i Semisjaur Njargs samebys vinterbetesområde, och Gállok (Kallak) utanför Jokkmokk, som ligger i Jåhkågasska samebys åretruntmarker, intill världsarvet Laponia.

När det gäller Laver-gruvan har regeringen meddelat att Boliden Mineral AB behöver ansöka om så kallat Natura 2000-tillstånd enligt miljöbalken före bearbetningskoncession kan meddelas. Och när det gäller Gállok ligger en förfrågan från regeringen hos FN-organisationen Unesco, för ett utlåtande om en gruva äventyrar Laponias världsarvsstatus.

”Beslutsfärdiga gruvor får inte beslut av regeringen och en tillsatt gruvutredning skjuter alla frågor på framtiden så att regeringen slipper agera fram till nästa val. Det imponerar inte. Hanteringen av Bolidens ansökan om att bryta koppar i Laver är ett ypperligt exempel. Ärendet har legat färdigt för regeringsbeslut i flera år när beslutet om att inte tillåta ansökan smögs ut kvällen innan julafton förra året. Den tänkta järnmalmsgruvan i Kallak är ett annat exempel. Näringsministern fälldes av riksdagens konstitutionsutskott efter att under tre år inte gjort någonting i tillståndsärendet”, skriver Lars Hjälmered.

”Moderaterna arbetar för att Sverige på ett bättre sätt ska ta tillvara på möjligheterna som den svenska gruvnäringen kan ge i omställningen till ett fossilfritt samhälle. Inte bara genom vårt senaste initiativ i riksdagen om att förenkla beslutprocessen för gruvnäringen. Ett förslag som en majoritet av riksdagens partier ställt sig bakom. Däremot inte regeringspartierna eller Vänsterpartiet. Utan också genom att driva på för följande:

  1. Kortade och handläggningstider för gruvnäringen.
  2. Ny gruv- och mineralstrategi för att bättre kunna stärka och utveckla näringen.
  3. Skapa förutsättningar för en ökad brytning av innovationskritiska metaller.
  4. Främja ökad materialåtervinning inom gruvnäringen, bland annat genom att öka forskningsanslaget för återvinningssektorn”.

Bilden är tagen på kalhygget Björkholmen vid Gállok. Lule älvdal, som förser mer än hundratusen invånare från Jokkmokk, via Vuollerim och Boden till Luleå med dricksvatten, och Världsarvet Laponia syns i bakgrunden. Fotograf: Tor L. Tuorda.

Den 22 april röstade riksdagen om när en Natura 2000-prövning ska göras i processen för nya gruvor. Frågan, som initierades av Moderaterna, röstades igenom. Regeringen ska därmed återkomma till riksdagen senast den 30 juni 2022 med förslag som innebär att Natura 2000-tillstånd inte ska vara en förutsättning för att bearbetningskoncession ska kunna beviljas.

”En förnuftets seger över missriktad miljönytta. Branschen är lättad över att utskottsinitiativet röstades igenom, men tycker att uppföljningen ligger på tok för långt fram i tiden”, säger Maria Sunér, vd för Svemin, branschorganisation för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige, i ett pressmeddelande.

”Gruvpolitiken bör skärpas – inte urvattnas”, skriver Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen, i en replik till Moderaterna i Svenska Dagbladet:

”Lars Hjälmered (M) hävdar att regeringen ’sänker Sverige som gruvnation’ genom att motverka näringens intressen. Tvärtom har gruvindustrin under lång tid haft något av en gräddfil i lagstiftning och politik.

Behovet av metaller för omställningen till ett fossilfritt samhälle är stort. Men lösningen är inte att i första hand öppna nya gruvor som skadar naturen och skapar konflikter med samer, lantbrukare och annan lokalbefolkning.

Gruvor innebär en storskalig, industriell verksamhet med kraftig miljöpåverkan på biologisk mångfald, vattenresurser och klimat. De ödelägger stora naturområden vilket försvårar människors friluftsliv, jakt och fiske – men också skadar eller omöjliggör förutsättningarna för andra näringar som renskötsel, turism och jordbruk”.

Ofta är den mest betydande miljöpåverkan från gruvor utsläpp av metaller och andra ämnen till vatten och mark. Sommaren 2000 inträffade ett dammbrott i en gruvdamm vid Bolidens anläggning i Aitik i Norrbotten. Enligt en utredning kring dammsäkerhet kunde följderna av haveriet blivit omfattande. Men tack vare vad utredarna kallar för ”lyckliga omständigheter” blev skadorna begränsade. Fotograf: Tor L. Tuorda.

Gruvan i Kaunisvaara skadar rennäringen

Stockholm Environment Institute presenterade den 26 april en ny forskningsrapport om Muonio samebys erfarenheter av gruvan i Kaunisvaara, en gruva som etablerades av Northland Resources och nu drivs av Kaunis Iron i Norrbotten.

Samebyn har drabbats hårt. Studien visar omfattande markförluster, störningar på renhjorden och ekonomiska förluster. Studien synliggör bristerna i svensk lagstiftning vad gäller samiska rättigheter och behovet av ökad rättssäkerhet i tillståndsärenden.

”Med tanke på det stora intresset för gruvnäring i Sverige är det viktigt att synliggöra samernas kunskap för att stärka rättssäkerheten i tillståndsprocesserna”, säger Rasmus Kløcker Larsen, forskare på Stockholm Environment Institute. Pressbild: Kaunis Iron.

”Det bristande skyddet för samiska rättigheter i minerallagen och miljöbalken undergräver rättssäkerheten i gruvärenden. Tillståndsprocessen marginaliserade samebyn, som nu har förlorat några av sina viktigaste betesmarker och inte heller fått någon kompensation för förlusten av dessa marker. Det som hänt i Muonio sameby är inte unikt utan är ett exempel av flera, men det visar med all tydlighet att det krävs en förändring innan Sverige kan säga att samiska rättigheter respekteras", säger Jenny Wik Karlsson, förbundsjurist vid Svenska Samernas Riksförbund.

Kaunis Iron planerar en expansion av gruvan, medan Naturvårdsverket har ansökt om en återkallelse av miljötillståndet och hänvisar till att verksamheten avviker avsevärt från tillståndet.

Svensk rasbiologi och dess arv

14 apr 2021

Den 13 maj är det exakt hundra år sedan en enig svensk riksdag fattade beslut om att inrätta världens första statligt finansierade Institut för rasbiologisk forskning. Läkaren Herman Lundborg blev chef för institutet, som etablerades i Uppsala. Målet var ”att stoppa försämringen av folkmaterialet” och att ”rena den svenska rasen”. Amnesty Sápmi vill bidra till att öka kunskapen om denna dystra del av Sveriges historia.

Curt Persson, historiker och biträdande universitetslektor vid Luleå tekniska universitet, kommer i ett föredrag att belysa de svenska idéerna kring rashygien och rasbiologi, samröret med nazisterna i Tyskland, liksom den svenska lapp-ska-vara-lapp-politiken för renskötande samer och försvenskningspolitik för icke-renskötande samer. Hur påverkar vår historia de svenska samerna idag?

Curt Persson har forskat om rasbiologins konsekvenser och bland annat skrivit en bok om LKAB-disponenten och Kirunas grundare Hjalmar Lundbohm. Lundbohm har oftast lyfts fram som samernas beskyddare, men i verkligheten var han drivande inom den rasbiologiska politiken gentemot de nationella minoriteterna, som samer och tornedalingar.

Tisdag 11 maj, klockan 17.00-18.00

Online, logga gärna in på Zoom 10 minuter innan föredraget börjar:

https://zoom.us/j/99520447646?pwd=U3kyR0FFa0dCcWtBS1BsaXBWSER0QT09

 

Foto: Johan Sandström

Det osynliga folket, samerna

12 apr 2021

Rasbiologerna försökte länge fastslå skiljelinjer mellan samer och den vita ariska mannen. De kom och mätte vårt folks skallar, plundrade våra gravar och tog nakenbilder av våra förfäder.

Eftersom att man inte kunde hitta några reella övergripande fysiska drag som förenade samer till "en ras" så hittade man på saker utifrån sina egna fördomar. Likt många andra "lägre stående raser" påstods vi samer vara korta och mörka, med sneda ögon och med mindre huvuden (och därmed underutvecklade hjärnor) än de ariska. Att vara same blev något fult, primitivt och undermåligt – en råbarkad kvarleva från den tid då civilisationen inte ännu hade kopplat sitt grepp om norra Norden. 

I brist på typiska fysiska drag tog kolonialstaten istället och drog ett streck utifrån näringsidkande och bostadssitution. De som nomadiserande samer som förde renar på fjället räknades som “riktiga samer” medan alla andra samer skulle anses vara svenskar. De “riktiga samerna” skulle bevaras genom rasbiologiska medel, avskiljas från civilisationen så att deras vilda ädelhet inte skulle äventyras, då de kunde “ta skada” av högre tänkande och lyxen från industrisamhället. Deras barn skulle tvingas gå i särskilda lappskolor med lägre kvalitet än resten av folkskolan. Alla vi andra, alla vi familjer som hamnade utanför det ramverket, skulle försvenskas genom svenska namn, avskiljandet från det samiska språket och hållas borta från rennäringen. Det var början till en djup klyfta oss samer emellan, likt hutus och tutsis i Rwanda, som än idag inte läkt. Det är Sveriges mörkaste koloniala historia, som det talas tyst, tyst om i svenska skolan.

Att vara same idag är att vara osynlig. Endast när vi iklär oss våra kulturella artefakter, så som kolten, talar samiska eller har samiska namn, rasifieras vi av omgivningen. Vi har inga särskilda fysiska etniska drag, ingen icke vit hudfärg, ingen särskild form på ögonen, inga synliga tecken på våra fysiska kroppar som visar att vi är samer. Det har vi aldrig haft. Däremot har vi talat våra språk, utövat våra näringar i form av jakt, fiske, samling, renskötsel och slöjd, utövat vår egen berättarkonst med inslag av jojk, haft vår egen religion, haft vår egen filosofi… listan kan göras hur lång som helst. Hur summerar man ett folk, en kultur?

Problemet med denna avsaknad av fysiska drag och den assimilerande kolonialism som utövats mot oss är att vi blandas ihop med kolonialstatens, med maktens befolkning. Vi klumpas ihop med den vita majoritetskulturen. Våra frågor, våra kriser, vår historia, vår filosofi, blir en liten prick i ett hav av majoritetskultur – en liten minoritetsgrupp inom den vita gruppen som lätt kan ignoreras. Kolonialismens efterverkningar på Saepmie blir en liten del av en misslyckad landsbygdspolitik, istället för en kolonial fråga.

I berättelsen om Sverige ingår inte kolonialism mot samer

I begreppet Norrland, i den politiska diskursen om Norrland, är kolonibegreppet ett skämt. Något man säger på fyllan i bastun, om man frågar vissa norrländska politiker. I berättelsen om Sverige ingår inte kolonialism mot oss samer, eftersom att uppfattningen är att “riktig kolonialism” sker över havet (extern kolonialism) inte inom ett rikes gränser (intern kolonialism). Undrar om man får samma uppfattning om man förhör politiker om vad de tycker om Rysslands kolonisation av Sibirien?

Är jag en del av strukturen vit man, eller i strukturen assimilierat urfolk? Jag kan ta del av många av de privilegier som en vit, svensktalande man med ett svenskt namn kan. Folk har svårt att ta min urfolksstatus på allvar, då jag inte har en rasifierad kropp, då jag talar långt bättre svenska och engelska än sydsamiska, då jag bor och lever urbant. Dessa saker har kolonialismen gjort mot mig när den tvingade mina förfäder att dyrka Jesus, fick dem att anta svenska namn, att sluta tala sydsamiska, att uppta jordbruk, att söka utbildning vid svenska storstäder. Det har gjort mig till den jag är idag, vilket inte alls alltid är av ondo.

Samtidigt lever jojken i mig, dragningen till naturen, till jakten, fisket, samisk matlagning, slöjden och nyformande samisk konst. Det är i mina morföräldrars hemtrakter vid Voijtajaure, under fjället Everenåives uppsikt, som jag känner mig hemma på riktigt – inte i storstadens myller. Ändå väljer jag att bo här nere i Umeå, där bättre kommunikationer, jobb och utbildning finns. Här lär jag bli kvar, likt många av mina släktingar, medan Björkvattsdalen och den sydsamiska kulturen sakta men säkert tynar bort.

Visst är det tacksamt att inte konstant bli utsatt för rasism och fördomar genom att bli rasifierad. Problemet är mer att folk överhuvudtaget ska behöva oroa sig för något sådant, att vi inte kommit längre! Samtidigt är jag är osynlig och vilsen, tillsammans med många andra, förlorad mellan två världar, i ett historiskt flöde. Vi assimilerade samer har berövats våra rötter, vår identitet, vår historia, i en malström av koloniala övergrepp som än idag sår split samer emellan, som än idag gör att vissa samer anses vara mer samiska än andra. Det är tragiskt.

En dag kanske jag hittar hem. En dag kanske samer inte känner att de behöver kalla andra samer för halvsamer eller nysamer, utifrån koloniala mönster. Jag hoppas i mitt stilla sinne att det kanske ännu går att vända utvecklingen, innan det är för sent. Jag hoppas, för mig själv och för mina framtida barns skull att sámiid árbi, det samiska arvet, en dag kan präglas av det positiva, istället för de orosmoln som vi idag måste tampas med.

-----

Oscar Sedholm är samisk kulturdebattör, musiker och var ledamot i Sametinget 2013-2021. Han har en masterexamen i sociologi och jobbar för nuvarande som kommunikationschef i Umeå. Denna krönika har tidigare publicerats på Oscar Sedholms blogg.

Den 13 maj är det exakt hundra år sedan en enig riksdag fattade beslut om att inrätta världens första statligt finansierade rasbiologiska institut. Det kommer Amnesty Sápmi att uppmärksamma på olika sätt under hela året.

Panelsamtal: Samiska kvarlevor och heliga föremål

9 apr 2021

Amnesty Sápmi har bjudit in alla riksdagspartier till ett panelsamtal om samiska kvarlevor och heliga föremål, som har förts bort från Sápmi och finns på svenska museer och institutioner idag.

Följande riksdagsledamöter deltar:
- Annicka Engblom, Moderaterna
- Thomas Hammarberg, Socialdemokraterna
- Camilla Hansén, Miljöpartiet
- Christer Nylander, Liberalerna
- Per Schöldberg, Centerpartiet
- Roland Utbult, Kristdemokraterna
- Jessica Wetterling, Vänsterpartiet

Sverigedemokraterna representeras av Marcus Danielsson, gruppledare i region Jämtland/Härjedalen.

Under 2019 och 2020 har samiska kvarlevor återförts och begravts i Lycksele och Tärnaby, men många kvarlevor finns fortfarande på statliga institutioner och museer. Somliga har en tydlig härkomst och skulle kunna återlämnas omedelbart – om det finns resurser. För andra kvarlevor krävs det osteologisk kompetens för att ska bli rätt, även det kräver resurser.

Nu reser samer krav på att även ceremoniella föremål, som offergåvor, sejtar och trummor, ska återlämnas till Sápmi. Repatriering av ceremoniella föremål är en viktig fråga, som lyfts fram i FN:s urfolksdeklaration från 2007. Även här krävs resurser för att mottagande museer ska kunna ta emot, förvara och visa föremålen.

Sametinget har begärt att en nationell fond ska inrättas för repatriering.

Flera riksdagsledamöter från olika partier har skrivit motioner under den allmänna motionstiden 2020 om ett återbördande av kvarlevor och föremål.

Eva Forsgren, same och medlem i Amnesty Sápmi, håller en kort inledning om samiska kvarlevor och heliga föremål på svenska museer. Moderator är Erik Törnlund, gruppsekreterare för Amnesty Sápmi.

Panelsamtalet är online (via Zoom) måndag den 26 april, klockan 16.00-17.30.
Obs! Logga gärna in 10 minuter innan. Vi startar exakt 16.00.

← Äldre inlägg

Gilla oss på Facebook

Följ oss på Facebook. Vi publicerar nyheter och tips på evenemang med fokus på urfolksrätt och mänskliga rättigheter i Sápmi.

Kontakt

Hör av dig till Amnesty Sápmi!


Gruppsekreterare Erik Törnlund.
E-post: sapmi@amnesty.se

Stöd oss

Varje gåva har betydelse. Ditt stöd gör att vår gemensamma röst blir starkare och får bättre genomslag. 

Skanna QR-koden på bilden, eller skriv in vårt swishnummer 123 561 20 49 och valfritt belopp.

/gava-till-amnesty.jpg