Nyheter

Vardagsrasism mot samer – läs och lär dig mer

21 okt 2021

Vardagsrasism handlar om rasism som uttalas i familjära och vardagliga situationer där avsändaren ser det som helt naturligt.

Människor kan säga saker som ”Nämen, du ser ju inte ut som en same… Jag träffade en äkta same en gång. En sån där liten kvinna med sneda ögon och höga kindknotor”.

Eller på en middag när någon i sällskapet förstår att en av gästerna är same: ” Varför kan inte samerna hålla koll på sina renar? Jag är så less på alla renar på vägarna.” Eller till synes oskyldiga frågor som ”Är du hel- eller halvsame?”

Vardagsrasismen uttalas och bekräftas på personalmöten, i vardagliga samtal, jobbintervjuer, skolan, nyhetsrapportering, politiska debatter, inom sjukvården och i många andra sammanhang.

För fyra år sedan samlade Sameradion & SVT Sápmi in personliga vittnesmål om vardagsrasism via sociala medier – Facebook, Instagram och Twitter under hashtag #vardagsrasismmotmigsomsame. Det har resulterat i en skrift som gav ut 2017.

Vill du beställa skriften? Hör av dig till oss via e-post: [javascript protected email address] så kommer projektledaren Katarina Hällgren att posta ett exemplar till dig utan kostnad så länge lagret räcker. Skriv i ämnesraden: Vardagsrasism.

Regeringens satsning mot rasism – hopp om fokus på samer

12 okt 2021

Regeringens nationella plan mot rasism från 2016 var en besvikelse när det gäller urfolket samerna. Där fanns inte en enda åtgärd för att bekämpa rasism mot samer. Nu har regeringen har aviserat nya satsningar mot rasism, ytterligare 10 miljoner kronor per år. Amnesty Sápmi hoppas att konkreta åtgärder ska presenteras när det gäller rasismen mot samer.

”Rasism och rasbiologiska föreställningar har funnits i vårt land länge och under vissa tidsepoker också varit statligt sanktionerad politik. Många samer i norra Sverige vittnar i dag om en rasism på lokal nivå”, står det i regeringens nationella plan mot rasism. Trots det finns inga konkreta åtgärder som ska bidra till att motverka rasism mot samer.

– Vi förväntar oss att den nya satsningen mot rasism innehåller konkreta åtgärder, bland annat att Forum för levande historia får i uppdrag att informera om Sveriges statligt sanktionerade raspolitik gentemot samerna, att lagstiftningen kring renplågeri och renskjutningar ses över och att näthatet mot samer bekämpas, säger Erik Törnlund, gruppsekreterare för Amnesty Sápmi.

Nytt uppdrag för Forum för levande historia

Den 9 oktober uppmärksammade Afrosvenskarnas Riksorganisation minnesdagen av den svenska slavhandelns avskaffande. Samtidigt meddelade regeringen att myndigheten Forum för levande historia har fått i att genomföra insatser för att öka kunskapen om Sveriges deltagande i slavhandeln. Det är en viktig och betydelsefull fråga.

En annan angelägen fråga är regeringens ansvar för öka kunskapen om Sveriges mörka historia när det gäller diskriminering och rasism mot samer. I år är det hundra år sedan en enig svensk riksdag beslutade att finansiera världens första rasbiologiska institut.

Den 24 februari 2021 skrev Amnesty Sápmi till statsminister Stefan Löfvén med anledning av att regeringen kommer att arrangera en konferens i Malmö den 13 oktober, vars syfte är att motverka och bekämpa antisemitism, samt föra vidare minnet av Förintelsen.

– Det är ett viktigt initiativ. Vi önskade att regeringen även skulle arrangera en konferens om den svenska raspolitiken och föra minnet vidare av Rasbiologiska institutet och de grupper som utsattes för systematiska övergrepp finansierade av staten. Det handlar om samer, romer, resandefolk, judar, personer med funktionsnedsättning och andra grupper. Svensk rasbiologi och svenska raslagar får inte falla i glömska, säger Erik Törnlund, gruppsekreterare för Amnesty Sápmi.

Den 15 juni fick Amnesty-gruppen svar från Kulturdepartementet: ”Det finns i dagsläget inga planer på att arrangera en konferens om konsekvenserna av Rasbiologiska institutets verksamhet”.

– Vi är förstås besvikna. Men nu hoppas vi att regeringen tillkännager att de ger myndigheten Forum för levande historia en tredje uppgift i sitt regleringsbrev – att informera om Sveriges samepolitik genom tiderna. Lapp-ska-vara-lapp-politiken har splittrat det samiska folket och det har konsekvenser än idag, säger Eva Forsgren, medlem i Amnesty Sápmi och ordförande för Samiska föreningen i Uppsala.

Polisutredningar av hatbrott mot samer

Regeringen har den 6 september gett Polismyndigheten i uppdrag att fortsatt utveckla och förbättra arbetet för att bekämpa hatbrott. Det handlar om kompetenshöjande insatser och redovisning av resultat av det arbete som bedrivs för att förstärka den brottsutredande förmågan och uppklaringen av dessa brott.

Svenska samernas riksförbund har i många år uppmanat polisen att ta krafttag mot renstölder och renplågeri, vilket i vissa fall också är hatbrott mot samer.

Anders Ygeman, dåvarande inrikesminister, svarade redan 2015 att han var beredd att skärpa lagstiftningen vid renstöld, men att regeringen först måste jämföra med andra typer av brott, till exempel jaktbrott. Det har gått sex år sedan dess.

– Vi inom Amnesty Sápmi hoppas att regeringen snarast ska tillsätta en utredning som kan se över lagstiftningen, både när det gäller renstölder och kopplingen mellan renplågeri och hatbrott, säger Erik Törnlund.

Näthat ska bekämpas

Polismyndigheten har fått i uppdrag att redovisa resultat av arbetet mot it-relaterade hatbrott. Regeringen har även beslutat att ge Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i uppdrag att kartlägga förekomsten av olika former av rasism i digitala miljöer.

När Girjas sameby förra året fick rätt mot staten när det gäller rätten att förvalta jakt och fiske inom samebyns område fullständigt exploderade näthatet mot samer.

När den unga renskötaren Evelina Solsten i våras lade upp en video på Tiktok där hon berättade om sin kärlek till renar och försökte slå hål på myter svämmade kommentarsfältet över med rasistiska och hatiska kommentarer. 

– Näthat mot samer måste prioriteras. Vi är ett urfolk. Vi är otroligt få. Våra barn och unga måste skyddas för att vi inte ska få ännu en generation som tystnar, som döljer sitt ursprung, som assimileras för att de skäms för att vara samer, eller för att de inte orkar med hatet, säger Eva Forsgren.

Samisk pilgrimsfärd. Till rasbiologernas bildarkiv.

9 okt 2021

Den samiska pilgrimsfärden. Finns den? Jora.

Men den ser väldigt annorlunda ut, och för oss går den tyvärr inte till en helig plats. Men till ett heligt ansvar. Ett sätt att bära bördan tillsammans med de utsatta. De som gav mig mitt blod.

Idag läste jag ett inlägg från min Gwich´in vän Jordan, som skrev om försoningsprocessen som nu äger rum i Kanada. ”Vi har alla ett ansvar att känna våra rötter. Så vi kan lära av vår historia för att undvika orätter som gjorts i det förflutna”.

Jag har länge vetat om dem. Albumen.

De är många, har jag fått höra. De är tjocka. Svenska forskare reste runt i Saepmie för att fota oss saemieh. Mäta. Påklätt. Naket. Uppradade. Poserande. Förnedrade. Förtryckta.

Jag vet att jag har familj och släktingar i albumen. Sannolikheten är för stor för att det inte ska vara så. Jag känner det i mitt innersta. De finns där. I Rasbiologiska institutets album.

De forskningsresor som gjordes till Saepmie, med syfte att samla bevis för svenskens hypotes om att samer var en lägre stående art. Det var enkelt för dem att ta sig till vissa samer. Några områden och boplatser var bara dagsturer till fjälls att färdas. Dit återkom rasbiologerna.

Samer som hade blivit fastboende var också enkla att besöka. Fiskarsamer. Skogssamer. ”Blandlappar”. Nomadskolorna – sameskolorna – där var ingen förälder fanns som kunde skydda sina barn. Ålderdomshemmen som våra äldre tvingades till.

Jag tror jag är den första i min familj som tog klivet att besöka albumen. Bara vetskapen kring det som skett är tung nog. Kanske har mina släktingar känt så som jag, rädslan över vad man ska finna. Rädslan över att se vem i ens familj som blev utsatt. Jag har aldrig hört om någon släkting som bekräftats finnas i albumen. Men å andra sidan – Uppsala är väldigt långt bort.

Det var ingen trevlig tid innan jag reste till Uppsala. Att få förteckningen över de album som jag kunde boka för att se. Vinsten – jag kände i hela min kropp över att se albumtiteln – och ”saknas” i förteckningen. Jag har hört historierna om att några varit där och tagit albumen. Vilka hjältar. Det är så det känns.

När jag bokade de album med foton som innehåller mitt folk poserandes nakna blev jag illamående. Jag blir illamående nu när jag skriver den här texten. Det kryper i min kropp. Svårt att vara stilla. Jag placerar min dator på fönsterblecket. Naturen utanför och ljudet av regnet får vara min hjälp att få texten färdig. Min skyldighet att berätta om det jag har bevittnat och upplevt.

Tillsammans med en vän från grannsamebyn reste jag till Uppsala. Vi är från de sydligaste samebyarna i hela Saepmie. Trots det är det över 40 mil att färdas till albumen som förvaras av den svenska staten på Uppsalas universitetsbibliotek. Det är surrealistiskt att komma dit. Iklädda i gapta gick vi högtidligt upp för den tjocka stentrappan. Valet att ha gapta var givet, det är av respekt till dem som finns i albumen. De ska veta att vi tillhör deras folk, från vilka släkten vi kommer och vem vi är. Vi ska bära detta övergrepp tillsammans.

Väl inne i biblioteket kraschade högtidskänslan. Det kryllade av studenter som samtalade högt. Givetvis stannade deras blickar på oss. Så som det alltid gör när vi kommer i gapta. Vi stegade fram till en disk, blev hänvisade längre in i huset till ett särskilt rum med en ny reception. Här skrev vi in oss och albumen väntade bakom disken. Två rullvagnar med album. Och nej. Vi beställde inte alla ur samlingen.

Mannen som mötte oss vid disken verkade sympatisk. Han hade sett vår typ av besök förr. Orden ”Denna samling är vårt mest efterforskade material” vred sig i min mage. Jag var tacksam över att inte ha ätit någon frukost. Jag tror han såg min blick, och tröstade ”ofta är det människor som söker efter sina släktingar”.

Hej å hå. Here we go.

Jag tror jag hade förväntat mig att bli hänvisad till ett eget rum, var vi i stillhet och enskilt kunde se över och processa. Jag hade ju trots allt informerat om att vi kommer vara där hela dagen. Hade sett för mig att jag skulle kunna lämna rummet och andas avskilt någonstans emellanåt. En tryggare plats att hantera traumat.

Så blev det inte. I rummet finns långbord. Där sitter man och beskådar hela samlingen. Tillsammans med andra människor som kollar på andra samlingar. Man övervakas av dem som arbetar i receptionen. Det ska vara tyst i rummet. Vi trär på de vita handskarna, menade att skydda de nötta albumen. Utbyter stärkande blickar som säger: nu gör vi detta.

Jag tänkte att jag börjar med ett album utan risk för att se mig själv i någon av personerna. ”Skogs- och fiskarlappar f.d nomader från Jokkmokk 1929-33” blir min början. Tre foton på varje sida, profil, framifrån, sidan. Kanske finns det en helbild. De är så vackra. Proffsigt fotade. Uppklädda för tillfället. En riktig skatt ur slöjdsynpunkt. Ambivalent känsla. En del ler, en del inte. Detta är inte nakenalbumen, det är mätningarna och typ-bestämmanden. Jag slås av känslan att jag känner alla. Jag känner igen dragen, men i flera olika personer. Ansikten som skriker ut deras släktnamn. Det är verkligen en särskild känsla att känna igen sina vänner i dem. I just de albumen.

Plötsligt. Oväntat. Men ändå inte. Min blick möts av min voepes ögon – de ögon han ärvt av sin mor. Där står svägerskorna som unga. Voepes ieddnie och hans siessa. De ser verkligen inte glada ut.

Chocken sätter mig i gråt. Tårarna känns outgrundliga. Jag känner min väninnas tröstande hand på min arm, tillsammans bär vi. Men gråten vill inte sluta, jag känner att det bär åt ett hulkande. ”Herre gud Jannie. Ta dig samman!” hör jag mig själv säga. Inte kan man gråta här mitt i biblioteket, det är ju en tyst avdelning. Bland andra människor. Jag känner att jag nästan måste ursäkta mig inför dem. Plötsligt ett innerligt skratt, *hahaha*. Det är damen sittandes fyra stolar bort från mig som läser något komiskt. Min känsla av ursäktande är bortblåst och lika snabbt blir jag förbannad. Att jag måste sitta och behärska mig inför dessa album. Stänga av mina känslor (nu slår jag ut texten på mitt tangentbord) så jag kan ge hänsyn åt de andra i rummet och kunna fortsätta beskåda mitt folks förnedring.

Ilskan växer över att jag inte får kolla genom dessa album på en säker plats. I Saepmie. Bland de mina. Omgiven av andra som förstår vilken kraft jag nu använder för att genomföra detta.

När jag tagit mig samman kommer den sympatiska receptionisten fram och försöker trösta med orden. ”Jag skulle ha sagt det till er innan. Många reagerar starkt på dessa album. De innehåller ju fruktansvärda bilder och…”. Här avbryter vi honom. Sittandes där i högtidliga kläder informerar vi honom om att vi är väl medvetna om vad albumen innehåller. Det är ju därför vi är här.

Jag känner en växande sorg. OM vi nu är många, som tidigare – liksom jag – fått oväntade och kanske obekväma känslor när vi besökt albumen. Varför behandlas vi då på detta sätt? Varför får vi inte åtminstone ett enskilt rum?

VARFÖR. ÄR. ALBUMEN I UPPSALA. OCH INTE I SAEPMIE?

Jag hittade min familj i albumen. Märklig känsla av glädje att se dem. Samtidigt som sorgen översköljer en när jag vet syftet av att de fotades. Jag såg länge in i min maaderaajjas och maaderaahkas ögon. Jag hittade min såelege – aajjas äldre bröder och systrar bland de många nomadskolebarnen. Aahka Gunnes muarah. Tacksam för att jag inte hittade dem nakna i albumen. Med det sagt, känns det inte som en säkerhet att de inte blev utsatta för nakenposeringen. Men hittills har jag i alla fall inte sett det. Bilderna på min familj i albumen har jag aldrig tidigare lagt ögonen på. De var för oss, okända.

Jag blev tacksam för alla de timmar jag genom åren spenderat i olika digitala arkiv, sittandes och studerat olika drag hos olika familjer. Deras gaptah. Några ur min egen familj hittade jag igen i albumen, just på deras boengeskuvmie. Men jag har säkert missat några som jag bara känner vid namn och inte på bild.

Majoriteten av fotona i albumen har inte namn.

Ytterligare ett övergrepp.

Jag funderar på de äldre i albumen, som var gamla redan under maadterajjas tid. Hur ska de någonsin kunna namnges. Sannolikheten för att någon kan verifiera deras identitet är mycket begränsad. Och de som kanske kan ge dem namn håller på att dö bort.

En till anledning som kan läggas till listan på varför det är olämpligt att ha kvar albumen i Uppsala. Hur ska våra äldre kunna besöka albumen och ge personerna på fotona tillbaks sina namn?

De måste få tillbaks sina namn.

Samtidigt blir jag så innerligt less på att det alltid är vi saemieh som måste kräva av det svenska samhället att vara lite mänskliga någon gång. Varför är det VI som måste begära tillbaks vårt folks skelett? Varför måste VI begära tillbaks nakenbilderna på våra familjer som barn? Varför kan inte det svenska folket någon gång göra någonting för att ge tillbaks det de har stulit?

Varför är det alltid vi som ska ge i ”försonings”-processerna?

Till mina bröder och systrar i Saepmie vill jag säga – besök albumen i Uppsala snarast.

Tydligen håller de på att digitaliseras. Snart kommer man inte kunna få sitta ned med albumen och slås av hur massiv samlingen är. Känna hur de vibrerar av känslor. Snart kommer besökarna behöva sitta vid en skärm och beskåda det tragiska, vilket ÄR ett helt olämpligt sätt att presentera övergreppen på.

Men en kamp för att förändra det, känns som ett lika dött lopp som allt annat kring dessa album.

Till mina bröder och systrar i albumen.
Jag har sett.
Jag bär.
Med er.

Jannie Staffansson

 

Krav: Återförande av samiska kvarlevor till det samiska folket

1 okt 2021

Låt Sametinget ansvara för och besluta om hur samiska kvarlevor ska hanteras. Det budskapet förmedlade Lilian Mikaelsson och Sigrid Sagka Stångberg till kultur- och demokratiminister Amanda Lind under Sametingets öppningsceremoni i Lycksele den 1 september. De överlämnade en resolution, som hade antagits av medlemmarna i Tärnaby samenförening, Vadtejen Saemiej Sijte, den 22 augusti.

Lilian Mikaelsson har varit engagerad i frågan om samiska kvarlevor i många år. Hon har följt utgrävningarna som pågår på den gamla gravplatsen i Silbojokk. Utgrävningarna sker helt utan samiskt medbestämmande, vilket Lilian Mikaelsson kritiserar.

”I Silbojokk gräver man fram benrester som förs till Norrbottens museum för undersökning och förvaring. Argumenten är att det kan komma nya metoder i framtiden som kan ge mer information. Med det synsättet kan man ju aldrig återbegrava samerna”.

”Kroppen är inte bara en kvarleva, enligt samisk tradition, det är fortfarande en människa. Vi känner våra förfäders närvaro, även de döda är en del av familjen”, säger Lilian Mikaelsson.

Under Sametinget överlämnade Lilian Mikaelsson tillsammans med Sigrid Sagka Stångberg, ordförande för Vadtejen Saemiej Sijte, Tärnaby sameförening, en resolution till Amanda Lind.

Här publicerar vi deras resolution i sin helhet.

-------------------------------------------------------------------

RESOLUTION 

Till Sveriges regering

Återförande av samiska mänskliga kvarlevor till det samiska folket

Vadtejen Saemiej Sijte:

  • konstaterar att grundlagen av den 1 januari 2011 fastlägger samernas status som folk,  
  • erinrar om regeringens proposition, 1976/77:80 som antogs av Riksdagen med följande ordalydelse, ”Samerna utgör en ursprunglig befolkning, som i Sverige är lika gammal som eller äldre än landets majoritetsbefolkning”, 
  • påpekar att Sverige förbundit sig att följa syftena och principerna i FN-stadgan, bägge MR-konventionerna,
  • förvissad om att svenska staten vill efterkomma de skyldigheter man åtagit sig enligt den stadgan, 
  • slår fast att Sverige har förpliktelser gentemot det samiska folket som även omfattar innehållet i FN:s Deklaration om Urfolkens rättigheter 2007, 
  • hänvisar vidare till Urfolksdeklarationen, särskilt till artikel 12, där rätten att återfå sina mänskliga kvarlevor stadgas, vilket skall ske genom mekanismer som har utformats i samråd med berörda urfolk, 
  • påminner om den historiska bakgrunden med nedvärdering och rasism av det samiska folket, som är skälet till att samiska mänskliga kvarlevor fortfarande finns kvar i samlingarna på 11 svenska museer, 
  • vidare anförs att den rasbiologiska forskningen användes för att fastställa den utgångspunkt som denna forskning hade, det vill säga samiska rasens underlägsenhet gentemot den nordiska rasen, 
  • framhåller att de samiska skeletten och kranierna i statliga samlingar representerar kärnan i den kulturella kolonialismen och påvisar de strukturella övergrepp som begåtts mot det samiska folket, 
  • påpekar att koloniala strukturer hålls vid liv genom statens anspråk på att äga och behålla samiska mänskliga kvarlevor på statliga institutioner.  

Vadtejen Saemiej Sijte:

  1. Fördömer starkt att man ännu idag insamlar samiska mänskliga kvarlevor från arkeologiska utgrävningar, som efter undersökningar förblir på institutionerna i statens ägo (Silbojohka 2015),   
  2. Fordrar att staten snarast efterkomma det samiska folkets krav på att få hem och begrava sina förfäder, 
  3. Framhåller således statens ansvar att ombesörja nationell finansiering av repatriering och återbegravning, 
  4. Djupt övertygad om det rättmätiga i dessa krav motser vi att denna resolution genom kulturministern skyndsamt tillmötesgås och verkställs.   

Vadtejen Saemiej Sijte
Tärnaby 2021-08-22

Foto: Lena Lundin-Skott

 

Näthat – ett hot mot demokratin

3 sep 2021

Nio av tio svenskar ser näthat som ett hot mot demokratin. Varannan svensk som har utsatts för näthat, har blivit det på grund av sitt samhällsengagemang.

Det visar rapporten Näthat i Sverige – svenska folkets relation till näthat 2021, som Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor presenterar i samarbete med bland andra kommunikations- och analysföretaget Insight Intelligence.

– En demokrati bygger på människors engagemang, intresse och möjlighet att vara delaktiga. I juni presenterade vi en rapport som visar hur förekomsten av hot och hat kan leda till att ideella föreningar avstår från att bedriva verksamhet och uttrycka åsikter på grund av rädsla. Liknande resultat ser vi i denna rapport. När samhällsengagemang möts av hot och hat, är det också ett hot mot demokratin, säger Lena Nyberg, generaldirektör på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. 

I år är det 100 år sedan allmän rösträtt infördes i Sverige, ett givet tillfälle att låta frågor om demokrati få ta plats, att visa dess styrkor och arbeta med dess utmaningar. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har fått regeringens uppdrag att stärka demokratin och för myndighetens del handlar det om att öka ungas delaktighet.

– Ungas delaktighet och kunskap om demokratin är på sikt avgörande för demokratins överlevnad. Under året har vi därför inlett samarbete och projekt med sex kommuner och en region för att stärka ungas delaktighet, säger Lena Nyberg.

– Även skolan och fritidsverksamheter har en viktig roll. Vi arbetar därför mycket med att själva och tillsammans med andra ta fram verktyg och material som kan underlätta för pedagoger, skolledare och andra vuxna att prata demokrati med unga. Det är alltid viktigt, inte minst när vi nu står inför ett valår med kommande riksdagsval. 

Här kan du läsa hela rapporten.

En av de som har fått ta emot näthat är Evelina Solsten, en ung same som lägger ut klipp på Tiktok om den samiska kulturen. 

– Alla fördomar som jag har hört om samer kom upp i kommentarsfältet, säger Evelina Solsten, som åtskilliga gånger fått stänga ner sina kommentarsfält. 

Sameradion har intervjuat Evelina Solsten 2021-09-03:

Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure

1 sep 2021

Vem äger rätten till marken? Vem bestämmer var renarna får beta?

”Alldenstund lapparna behöver mark i båda länderna ska det enligt gammal sedvana vara tillåtet att vår och höst flytta renhjordarna över gränserna” slogs fast i Lappkodicillen år 1751.

Sedan dess har regeringar, konventioner, utredningar, förordningar kommit och gått – de svenska och norska staterna har stridit i mer än hundra år, ständigt hamnat på kollisionskurs när de förhandlat om gränsdragningen.

Mitt i striden, utan möjlighet att påverka vad som händer, har de svenska samerna tvingats finna sig i att deras möjligheter att följa sina renar har begränsats. Frågorna kvarstår. Vem äger rätten till marken? Vem bestämmer var renarna får beta?

252 år efter Lappkodicillens tillblivelse, år 2003, beslutas på högsta nivå att utse Lars Norberg till ”ordförande för delegationen som ska förhandla med Norge om en ny gränsöverenskommelse gällande renbetesmarkerna.”

Norberg hade under sin karriär som diplomat varit engagerad i flera medlingsuppdrag runt om i världen och regeringen ansåg att han var rätt man att hitta de lösningar som behövdes utan att någon strid med den norska regeringen skulle uppstå. Men lika välinformerad som hans nya uppdragsgivare var om Norbergs gedigna meriter, lika lite kände de om hans ursprung – något som skulle visa sig ge oanade konsekvenser.

Om dessa berättar Giron Sámi Teáhter i den nyskrivna pjäsen Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure, som grundar sig på boken med samma namn skriven av Lars Norberg.

Pjäsen spelas på flera orter under hösten 2021. Platser och datum hittar du i Giron Sámi Teáhters kalendarium.

Astra Historia – samtal om arv och aktivism

26 aug 2021

Två skribenter, som medverkade i tidskriften Astras historiska specialnummer, samtalar med chefredaktör Elliot Lundegård om deras texter, skrivande och aktivism.

Kerstin Andersson berättar dels om Amnesty Sápmis arbete med återbördande av samiska kvarlevor och heliga föremål, dels om Unna Saiva – en skändad samisk offerplats. Hennes text i tidskriften behandlar det faktum att så många samiska föremål stulits av arkeologer och fortfarande förvaras på Historiska museet i Stockholm. Kerstin Andersson är en av de samer som kämpar för att få tillbaka de föremål som försvann när offerplatsen Unna Saiva plundrades 1915. 

Skribenten och konstnären Emma Göransson arbetar med sitt samiska arv i sin konst och samtalar om sin novell "Astrid". Även Emmas text berör samiska offerritualer och relationen till naturen som helig och levande, samt hur detta bemötts av det svenska majoritetssamhället. Men här får vi ta del av dessa teman genom fiktionens lins.

Här kan du lyssna på samtalet, som spelades in under ett direktsänt onlinemöte i maj och publicerades som podd den 26 augusti.

Länk till podden finns även här

Upsala Nya Tidning: "Begrav samiska kvarlevor nu"

24 aug 2021

De samiska kvarlevorna som förvaras i Uppsala bör återbördas och begravas. Det är ett resultat av den svenska statens rasbiologiska historia. Det skriver Kerstin Andersson, Eva Forsgren, Lis-Mari Hjortfors och Erik Törnlund från Amnesty Sápmi i Upsala Nya Tidning idag.

Den 26 augusti är det 28 år sedan Sametinget bildades. Det är 14 år sedan Sametinget begärde att alla samiska kvarlevor ska återbördas. Och det är ett år sedan FN:s råd för mänskliga rättigheter riktade kritik mot Sverige för att samiska kvarlevor fortfarande förvaras i kartonger på olika institutioner. Därför vill vi påminna om Sveriges skyldighet att leva upp till urfolksrätten gentemot samerna.

Det är oetiskt och folkrättsligt oförsvarbart att de samiska kvarlevorna inte redan har återbördats till det samiska folket, trots upprepade löften från politiker.

Redan 2007 lovade dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) i ett pressmeddelande att hon skulle verka för att de samiska kvarlevorna i statliga samlingar återförs till samerna. År 2020 lovade nuvarande regering (S och MP) samma sak. Det duger inte. Det behövs resurser.

I Uppsala finns samiska kvarlevor efter minst 46 samer. Kvarlevorna kommer från Norge, Ryssland och tre orter i Sverige – Arjeplog och Karesuando i Lappland samt Offerdal i Jämtland.

Arjeplogs sameförening har i juni begärt av Gustavianum att ett monterat skelett efter en okänd same från Arjeplog ska återbegravas. De har fått stöd av biskop Åsa Nyström i Luleå stift, som understryker urfolks rätt till repatriering av sina förfäders mänskliga kvarlevor, enligt FN:s Urfolksdeklaration.

Det är oacceptabelt att samerna själva ska behöva driva processer när det gäller kvarlevor, som har grävts upp ur gravar eller förts bort innan begravning. Det kallades forskning, men handlade om statligt finansierad rasbiologi och ren rasism. Nu måste regering och riksdag ta sitt ansvar och finansiera återbördandet av de samiska kvarlevorna.

Men även Gustavianum har ett ansvar. ”Museer kan arbeta proaktivt och identifiera föremål eller mänskliga kvarlevor där det finns etiska skäl för återlämnande”, skriver Riksantikvarieämbetet 2020.

Vi menar att Gustavianum ska ta initiativ till begravningar genom dialog med samiska organisationer. Universitetet bör lämna en framställan till regeringen om ett återbördande till de samer och orter som berörs. Det är endast regeringen som kan fatta dessa beslut, men de måste få ett beslutsunderlag.

Amnesty Sápmi
Kerstin Andersson, Eva Forsgren, Lis-Mari Hjortfors, Erik Törnlund

Länk till artikeln på webben (låst till prenumeranter).

 

Samer utsätts för rasism och förmynderi – fortfarande

13 aug 2021

Som de flesta vet utsätts samer fortfarande för rasism, diskriminering och förmynderi. Detta på olika vis. Som i våras när Evelina Solsten, en ung tjej från Tåssåsens sameby, försöker dementera en av alla fördomar som florerar och möts av hatkommentarer. Hatstormen som Evelina fick för sitt inlägg är lätt att se och fördöma, men speglar något som vi samer får och fått leva med. Det hänger med från generation till generation och vi är så vana att vi knappt reagerar. Det skriver representanter för tre samebyar – Tåssåsens sameby, Handölsdalens sameby och Mittådalens sameby.

Tack vare att fler blir insatta minskar hatet, men fortfarande – så fort det handlar om samer, renar, samebyar och samiska rättigheter ligger hatet oftast med i en eller annan form. Synlig eller under ytan.

Tittar vi i trådarna under vårens och sommarens rubriker – konflikt, polarisering och vem har rätten till fjällen så känns tongångarna igen. Här är det ok även för vuxna att vädra sina fördomar, fälla diskriminerande, negativa kommentarer om samer och renskötsel. Det grövsta plockas bort och sedan säger man att man oroas över den polarisering man ser i frågorna.

Vad är då polarisering och vart finns vi i den?

På Wikipedia förklarar man polarisering som en tendens i en konflikt då alla parter grupperar sig i två läger, och det är svårt att upprätthålla neutralitet. Gruppolarisering är fenomenet som utspelar sig när människor i grupper fattar mer extrema beslut och utvecklar mer extrema åsikter än vad de är benägna till som enskilda. Människor intar mer extrema positioner och förordar farligare vägar efter att ha deltagit i diskussionsgrupper än vad samma personer gjorde innan dessa diskussioner. Gruppolarisering är ett viktigt begrepp eftersom det förklarar gruppbeteenden i en mångfald situationer i vardagslivet och samtiden.

Är då polarisering det ord som bäst beskriver det som skett och fortfarande sker i Sapmi?

Nej, vi tycker inte det. Om lösningen är att vi inte ska hävda våra lagstadgade rättigheter, tiga och gå undan i hundra år till, så finns det mycket mer passande ord att använda.

Nästa generation, våra blivande renskötare

Idag med sociala medier tänker vi särskilt på våra unga. Våra barn, blivande och unga renskötare. De som fått ansvaret att sköta renarna, som tidigare räddat deras förfäder/mödrar. Ansvaret att lämna över till nästa generation. De som fått arvet och älskar det.

Det är långt ifrån alla det passar då man redan som ung knyter sig an till renen, markerna och livsstilen. Det är ett svårplanerat liv och mycket av de vanliga ungdomsgöromålen får komma i andra hand. Intensiva arbetsperioder när allt annat läggs åt sidan följs av lugnare perioder. På ett sätt jämförbart med en idrottsutövare, drivet måste komma inifrån och man måste älska det man gör.

Hur påverkas de av att i tråd efter tråd få läsa hur värdelösa vi är?
Vad gör det med känslan av mening, sammanhang och glädje över livet de valt?
Vad gör det med självkänslan?
Hur mår de?
Hur ska vi stötta dem?

Det var ju inte bättre förr, så de ryggsäckar som burits har aldrig varit lätta. Långt in på 1900-talet var rasismen vedertagen och väl synlig ända upp till regering och riksdag.

Fördrivningen av samer från skogslandet hade pågått sedan länge. Skogsmarken var bördig värdefull och viktig. Fjällvärlden var däremot otillgänglig, karg och av mindre värde. Ingen hade något intresse av vare sig fjällen eller det liv våra förfäder levde. Tvärtom passade det ypperligt att avgränsa dessa områden till samerna och genom lagar se till att de höll sig där.

Renbeteslagen 1886 utgick från att renbetesfjällen skulle vara ”för lapparne afsatta land”. Man ansåg dock att samerna själva inte dugde till att förvalta sina egna resurser. Därför måste länsstyrelsen vara förmyndare och övervaka att deras rätt inte slösades bort eller användes på fel sätt.

Länsstyrelsen som förmyndare

Synsättet lever kvar så till den milda grad att vi än idag, år 2021, måste be länsstyrelsen om lov innan vi kan ta med gäster ut på vår egen jakt. Från och med i år är vi inte ens betrodda att lämna över tillståndet till våra gäster.

Under den period som kallas för ”lapp skall vara lapp”, anpassades de rasistiska argumenten för att hålla ”lapprasen” kvar i fjälltrakterna. Slutsatsen blev att samerna hade ett ”rasdrag” som gjorde dem starka som renskötare i fjällen men i övrigt svag och mindervärdig.

Om samer ägnar sig åt något annat än renskötsel hamnade de i armod och elände. Eller som ecklesiastikminister Fridtjyv Berg uttryckte det i en riksdagsdebatt 1913 ”Om lapprasen upphör med sitt nomadiserande liv, är den dömd att dö ut”

Även barnen användes för syftet. Artikeln nedan skrevs av KB Wiklund, filosofie doktor, docent och professor. Från 1905 och fram till sin död 1933 var han en av den svenska regeringens mest anlitade experter på frågor som rörde samerna och hade ett 50-tal statliga utredningsuppdrag.

”Det är farligt att låta lappbarnen bo i varma väl ombonade rum, ligga i ordentliga sängar, äta svensk mat etc. När barnen sedan återvänder till fjällen finner de där endast kalla dragiga kåtor, hårda renhudsbäddar och illasmakande köttmat. Missionsskolorna avvänjer lappbarnen från det liv de skall föra. Därför skall man flytta upp barnhemmen till fjälltrakterna och göra den dubbelt enklare, ja gärna tarvliga och dåliga men sådana att barnen inte vänjes av med sitt hårda levnadssätt”.

Att våra äldre hyser sådan misstänksamhet mot svenska institutioner, att många inte ens vill söka hjälp vid alvarlig sjukdom är kanske förståeligt?

Är vi i vägen även här?

Men på tal om vårens och sommarens rubriker; ”Fjällen blev vår fristad” och ”Renen vår överlevnad”. Citaten är hämtade från boken Stulet land: svensk makt på samisk mark, skriven av historikern Lennart Lundmark.

Nya värden har hittats i fjällen och statliga experter, politiker, tjänstemän och utredningar kliar sig nu i huvudet på frågan hur man kan minimera och kringgå de samiska rättigheterna.

Tankarna kommer. Är fjällvärldens stora värdeökning egentligen det enda som skett på hundra år? Hur hade Sverige behandlat våra förfäder om man kunnat se detta värde i början på 1900-talet? Vi har ju liksom bara levt och verkat här sen urminnes tider. Vi har inte tagit någon annans land i besittning. Tvärtom har vi undan för undan, i takt med att värden hittats och skapats, trängts undan bit för bit.

Det pratas om konflikt och polarisering, men handlar det egentligen om att vi nu är i vägen även här?

Fjälljakten är bara ett exempel på detta, och vi vill förtydliga att det inte handlar om att vi vill stänga möjligheterna till ripjakt på våra marker.

När samebyarna i Jämtland/Härjedalen vänder sig till länsstyrelsen som avlyser småviltjakten under några veckor för att ge renarna betesro, och för att samebyarna ska kunna jaga älg i lugn och ro, blir det orsak till ”polarisering”. Några veckors avlysning framställs i medier som att samerna tar jakten från de svenska fritidsjägarna och startar krig mot lokalbefolkningen. Länsstyrelsens tjänstemän sätts under stark press att med sina beslut se till att ”polariseringen” minskar.

Det var annorlunda när staten så sent som 1993, införde den så kallade ”fria småviltjakten” på samebyarnas marker. Trots kraftiga samiska protester och demonstrationer var det ingen, vare sig politiker eller andra som oroade sig för polarisering, och under många år arbetas det politiskt för döva öron.

Samiska röster räcker inte till för några mandat och tvärtom kan lyhördhet för samiska krav leda till röstförluster. Därför är utredningar och passivitet den enklaste och vanligaste vägen. Här fanns det till slut ingen annan väg än den rättsliga.

Till domstol för att återfå rättigheter

En sameby, Girjas, tar med stöd av övriga samebyar saken till domstol, och efter att ha avverkat alla Sveriges rättsinstanser meddelar Högsta domstolen sitt domslut. Med ändring av hovrättens dom i huvudsaken fastställer Högsta domstolen följande såvitt gäller den mark inom Girjas samebys nuvarande byområde som avses i 32 § rennäringslagen (området).

Girjas sameby får utan hinder av 31–34 §§ rennäringslagen upplåta rätt till småviltsjakt och fiske på området utan statens samtycke.

Staten får inte upplåta rätt till småviltsjakt och fiske på området.

Vad händer då, när rättighetsfrågan är utredd och det inte längre går att minimera, glömma eller kringgå de samiska rättigheterna?

Just det, ”polarisering”. Politiker, tjänstemän och intresseorganisationer oroar sig över vad den ökande polariseringen kan leda till. Kan det koka över? Ja, visst. Renar plågas och dödas, renskötare mordhotas och näthatet tar sig gigantiska proportioner.

Vi citerar återigen historikern Lennart Lundmark när han kommenterar ett vanligt förekommande mönster i konflikter med urfolk:

”Först tar man ifrån en folkgrupp rättigheter. När den kräver den tillbaka blir plötsligt de som stulit rättigheterna drabbade. Urfolket anklagas för att vilja införa diktatur mot den ganska nyanlända majoritetens vilja.”

Vi tror att de flesta, även statliga tjänstemän, är okunniga om att de strukturer som präglar statens förvaltning av samiska rättigheter och renbetesfjällen, grundlades med motiveringar som ingen torde stå upp för idag.

Självklart påverkas den icke insatta allmänheten av detta synsätt som egentligen inte kan leda till annat än konflikt så snart vi hävdar våra rättigheter.

Tänk om lösningen istället är att Sverige synliggör historien och de oförrätter man utsatt samerna för? Lägger ner den strukturella diskriminering som fortfarande genomsyrar förvaltningen av traditionellt samiska marker och erkänner och respekterar de samiska rättigheterna?

Vi är ett fredligt folk, och trots att vi blivit lurade och fördrivna i hundratals år har alla som genom historien besökt oss med respekt, blivit väl mottagna. Med historien i nära minne och för kommande generationer är det nu viktigt att utvecklingen i våra renbetesfjäll inte påverkar negativt, utan bidrar till en positiv utveckling även för samebyarna. Låter inte det som en hållbar utveckling år 2021 och framåt?


Ha nu en fortsatt fin sensommar!
Tåssåsens sameby, Handölsdalens sameby och Mittådalens sameby

Tåssåsens sameby finns på Facebook. Följ dem gärna.

Foto 1, 2, 3 och 6: Tåssåsens sameby

 

Sydsvenska Dagbladet: Begrav de samiska kvarlevorna

3 aug 2021

/sydsvenska-debatt-kvarlevor.jpg

I fjol riktade FN:s råd för mänskliga rättigheter kritik mot Sverige när det gäller landets oförmåga att uppfylla urfolksrätten i förhållande till samer. Det skriver Kerstin Andersson, Eva Forsgren, Lis-Mari Hjortfors och Erik Törnlund, företrädare för Amnesty Sápmi som arbetar med information och opinionsbildning kring samiska frågor och rättigheter, i Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad idag.

Kvarlevor efter samer och heliga samiska föremål har forslats till institutioner runt om i Sverige, däribland Historiska museet vid Lunds universitet. Det är ett resultat av den svenska statens rasbiologiska historia, av kolonialism, förtryck och övergrepp mot urfolket samerna.

Nu, inför FN:s internationella urfolksdag den 9 augusti, är det dags för regeringen att bestämma sig för att göra vad den kan för att de samiska kvarlevor som förvaras i bland annat Lund ska återbegravas. Att stödja och underlätta det är en möjlighet att ställa saker tillrätta och en viktig fråga ur etiskt perspektiv.

Sverige har också en skyldighet att gentemot samerna att leva upp till den urfolksrätt som FN slagit fast.

FN:s urfolksdeklaration, som Sverige godkände för 14 år sedan, innehåller rätten till repatriering – återbördande – av kvarlevor. I artikel 12 slås fast att stater ska eftersträva att ge tillgång till och/eller repatriera ceremoniella föremål och mänskliga kvarlevor genom rättvisa, transparenta och effektiva tillvägagångssätt, utvecklade i samarbete med berörda urfolk.

Kvarlevor efter sex samer är nerpackade i lådor på Historiska museets magasin i Lund. Två män från Luleå, en kvinna från Arjeplog, en kvinna från Lycksele, en flicka från Handöl i Jämtland och ett monterat skelett av en samisk kvinna från en grav vid Varangerfjorden i Norge. Det är oetiskt och folkrättsligt oförsvarbart att dessa kvarlevor som samlades in på 1800-talet inte har återbördats till det samiska folket.

I fjol riktade FN:s råd för mänskliga rättigheter kritik mot Sverige när det gäller landets oförmåga att uppfylla urfolksrätten i förhållande till samer. Regeringen accepterade rådets rekommendation om att Sverige måste stärka arbetet för återbegravning av samiska kvarlevor och intensifiera samarbetet med samerna i enlighet med FN:s urfolksdeklaration. Det har nu gått över ett år, men vi ser tyvärr inga tecken på att något har förändrats till det bättre.

Det är oacceptabelt att samerna själva ska behöva driva processer när det gäller kvarlevor, som grävts upp ur gravar eller förts bort innan begravning. Det kallades forskning, men handlade om statligt finansierad rasbiologi och ren rasism. Nu måste regering och riksdag ta sitt ansvar och uppfylla de rättigheter som uttrycks i urfolksdeklarationen.

Men även Historiska museet i Lund har ett ansvar. ”Museer kan arbeta proaktivt och identifiera föremål eller mänskliga kvarlevor där det finns etiska skäl för återlämnande”, skriver Riksantikvarieämbetet 2020.

Återbördandet handlar för samer om rätten till sitt folks historia och ett värdigt avslut.

Historiska museet – och alla andra svenska museer med samiska kvarlevor – bör ta initiativ till begravningar genom dialog med de samiska organisationer som berörs. Lunds universitet bör lämna en framställan till regeringen om ett återbördande till de samer och orter som önskar det. Det är endast regeringen som kan fatta beslut om återlämnade, men Historiska museet måste ge den ett fullgott underlag.

Kerstin Andersson, Eva Forsgren, Lis-Mari Hjortfors och Erik Törnlund, företrädare för Amnesty Sápmi som arbetar med information och opinionsbildning kring samiska frågor och rättigheter.

Artikeln är publicerad i Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-08-03. Artikeln är låst till prenumeranter, därför publicerar vi texten i sin helhet här.

Krossa näthatet mot samer

15 jul 2021

Ina Omma och Agnes Sehlstedt har nyligen startat en Facebookgrupp för att agera mot näthatet mot samer. ”Vi har funderat på hur man kan bemöta rasismen och hatet där det förekommer. Agnes föreslog en Facebook-grupp och engagemanget var betydligt större än vi hade räknat med. På bara någon dag var vi flera hundra medlemmar redo att krossa näthatet”, säger Ina Omma, som är välbekant för många. Hennes instagramkonto har över 15 000 följare.

Ina Omma är folkbildare och aktivist. Hon skriver och föreläser. Hon för en dialog med myndigheter och samtalar med journalister och nyhetschefer om ordbruk och bildval när det gäller rapportering om samer.

– Det är svårt att bemöta rasism och hat, speciellt när man är ensam och kanske dessutom inte själv bär på kunskap, tid eller ork att argumentera. Det är ju mobbning, man står ofta ensam inför en stor grupp motståndare och försvarar sin egen existens, säger Ina Omma.

Ina Omma och Agnes Sehlstedt har diskuterat hur man, utöver utbildning och synliggörande, kan bemöta rasismen och hatet på nätet. De menar att kommentarsfält och andra platser på sociala medier inte ska få vara en plattform för hat, rasism, propaganda och desinformation. Därför startade de Facebookgruppen ”Krossa näthatet mot samer”.

– Gruppen fungerar som en sorts försvar där vi tillsammans kan angripa hat och rasism genom att säga emot, stötta varandra, anmäla och ”ta över” utrymmet från rasismen. I gruppen ska man också kunna söka stöd i form av kunskap och förslag på argument. Målet är kort sagt att minska rasism och fördomar mot samer, säger Ina Omma.

Krossa näthatet mot samer är en aktionsgrupp, som hjälper varandra att agera. Gruppen startade i juni har redan samlat närmare 600 ”nätkrossare”. Medlemmarna bär på mycket kunskap. De är duktiga på att stötta och rå om varandra, enligt Ina Omma.

– Vi har redan lyckats ta över flera kommentarsfält från hatet och har många exempel på framgång. Vi gör skillnad, och det syns, berättar Ina Omma.

För initiativtagarna är gruppens regler viktiga. Det är ingen plats där gruppen bara sprider och samlar på näthat. Gruppen är till för att agera. Medlemmarna ska länka till inlägget där näthatet förekommer, så att övriga hittar dit och kan agera. Medlemmarna uppmanas också att tänka på att varje reaktion, delning och kommentar ger huvudinlägget spridning. Ibland kanske en medhållande hjärt-reaktion på det som redan är skrivet passar bättre än en kommentar.

– Vi är hårda med att gruppens syfte och regler ska hållas och har nyligen lagt till ett riktigt "hök-öga" som moderator, kulturkompetenta kullan Sofia Portström. Vi kommer att utöka administrationsteamet i takt med behovet. 

Ina har förväntningar på att samhället ska ta ansvar och satsa på utbildning om samer, samisk historia och svensk historia i Sápmi för att minska fördomar och förutfattande meningar. Men hon är inte naiv och tror att rasism bara bottnar i okunskap. Många har kunskap, de är välutbildade. De väljer ändå att ha den här typen av åsikter.

– Jag hör ofta att icke-samer inte riktigt "vågar" ge sig in i kampen om samers rättigheter, vilket jag tycker är synd. Givetvis måste man lämna utrymme åt samer själva, men mänskliga rättigheter gäller alla. I ett samhälle där vi lever på olika villkor är ingen fri.

En sista fråga – du har en palestinasjal på bilden. Varför?

– Som sagt, ingen är fri förrän alla är fria. Jag citerar Nelson Mandela. Han sa ”We know too well that our freedom is incomplete without the freedom of the Palestinians”.

Biskop Olof Bergqvist och den svenska rasbiologin

11 jul 2021

Historieskrivningen om svensk rasbiologi tenderar att oftast börja och sluta med Herman Lundborg. Även om Lundborg är den centrala gestalten, hade han nog inte kunnat utföra merparten av sin forskning utan ett större nätverk av kontakter som gav sitt stöd både ekonomiskt och logistiskt likväl som ideologiskt. En viktig aktör för den svenska rasbiologin var biskop Olof Bergqvist, skriver etnologen Stellan Beckman.

Olof Bergqvist blev biskop för Luleå stift 1904 och kom att spela en viktig roll i hur svenska statens raspolitik gentemot samer och tornedalingar utvecklade sig framför allt i fråga om skolväsendet. Han var den som bidrog till att utveckla det så kallade ”Nomadskoleväsendet” via ett förslag från 1909 och medverkade även i finnbygdsutredningen.

Redan 1904 uttryckte sig Olof Bergqvist att ”lapparna som stam skulle dö ut om de fick för mycket undervisning. De skulle bara få så mycket som de behövde för rennäringen samt de Krista grundsanningarna.” [1] Den rasbiologiska synen som främst förknippas med Herman Lundborg var med andra ord redan väl utbredd hos viktiga aktörer i samhället. När Herman Lundborg publicerade The race biology of the Swedish lapps, part 1 1932 innehöll förordet ett ”starkt nedsättande omdöme” som Bergqvist ”fällde om samerna 1911.” [2]

Kyrkans och statens man

Olof Bergqvist började sin bana inom den svenska kyrkan 1892 då han vigdes som präst. Från och med samma år inledde han sitt arbete för svenska kyrkan som vice pastor i Gällivare. Under sin tid i Gällivare lärde sig Olof Bergqvist både finska och samiska. Något senare översatte han även Nya Testamentet till samiska. Bergqvists kunskaper i finska och samiska gjorde det möjligt för honom att nå ut på ett annat sätt till lokalbefolkningen.

Bergqvist engagerade sig även i arbetsstugorna. Särskilt efter nödåren 1902–1903 då skördarna i norra Sverige slog fel. Bergqvist var till en början ordförande i nödhjälpskommittén men kom att engagera sig i organiseringen av arbetsstugorna i länet. År 1904 blev han utnämnd till biskop.

Förutom sin karriär i Svenska kyrkan var Olof Bergqvist även politiker. 1894 blev han ledamot i Norrbottens landsting. Mellan 1905 och 1914, samt 1921 var han ordförande för densamma.1912 till 1938 satt han som representant för högern i riksdagens första kammare och under 16 år var han ordförande i statsutskottet.

Tack vare att Olof Bergqvist länge varit verksam som biskop i norra Sverige, och hans kunskaper i finska och samiska, ansågs han sakkunnig i frågor som rörde samer och finnar. Det var av den anledningen till att han fick vara delaktig i finnbygdsutredningen.

Olof Bergqvist och de svenska rasbiologerna

Som framgått inledningsvis höll Olof Bergqvist rasbiologiska övertygelser långt innan Herman Lundborg blev rektor för Statens institutet för rasbiologi. Bergqvists vurm för rasbiologiska idéer, hans engagemang inom politiken och nätverk inom kyrkan, har förmodligen bidragit till att Lundborg kunde inrätta sitt institut och utföra sin forskning.

Exakt i vilken utsträckning som Bergqvist och Lundborg samarbetade är dock oklart. Lundborg hade långt mer kontakt med prästen Georg Bergfors i Vittangi. Det var också via kyrkböckerna som Lundborg fann sina undersökningsobjekt. Det nätverk som utgjordes av svenska kyrkan var med andra ord väsentligt för att Lundborg skulle kunna utföra sina skallmätningar i Tornedalen.

Även om Bergqvists direkta kontakt med Lundborg är tveksam, finns det inget som tyder på att Bergqvist ansåg att Lundborg gjorde fel, eller att svenska kyrkans roll skulle vara en annan. Svenska kyrkan bistod även svenska rasbiologer med gravplundringar och utgrävningar, samt insamlingar av samiska mänskliga kvarlevor.

Bergqvists rasbiologiska övertygelser påverkade även hans utredningar. Nomadskoleutredningen delade upp samer utifrån rasbiologiska grunder. Han skrev även i böcker och artiklar om samer och finnar på ett rasistiskt vis varav de citat jag delgivit i min inledning endast är en bråkdel av allt som han fått på pränt. Fram till sin död 1940 finns det inget som skvallrar om att han skulle ha ändrat åsikt senare i sin karriär.

Historiens vita fläckar

Svenska kyrkan har öppet börjat behandla Olof Bergqvists roll i den svenska rasbiologins historia. Bland annat har man skrivit om det på sin hemsida och en närmare beskrivning av hans betydelse i sammanhanget har lyfts i en bok om kyrkans roll i rasbiologins historia. Det är dock inte alla som anser att det är relevant att gräva i svenska kyrkans mörka historia.

I en debattartikel som publicerades 18 Maj 2017 i Kyrkans tidning anser signaturen Per Sundin att det var ”riksdagen som tog beslutet [om nomadskolan] och därmed bör inte kyrkan ha ansvaret för vad en enskild biskop [Olof Bergqvist] i Svenska kyrkan föreslog.” Vidare menar Sundin att ”det var inte så lätt för vissa elever i den svenska folkskolan under den tiden heller.”

Sundins resonemang ignorerar dock att den svenska kyrkan under 1800-talets första hälft tillät predikningar på det språk som dominerade i församlingen. Försvenskningsprocessen och rasbiologin var med andra ord någonting som kyrkan redan då hade kunnat göra motstånd mot. Frågan är bara varför det inte blev så.

Att vi därmed vet mer idag om viktiga aktörer som biskop Olof Bergqvist är inget att oja sig över. Han var onekligen en pådrivande aktör med sann kolonial inställning till samerna och finnarna i Norrbotten. Snarare borde det välkomnas att den mörka historien blir belyst i högre grad än tidigare. Hade Lundborg kunnat göra det han gjorde utan biskop Olof Bergqvist?

Stellan Beckman, etnolog
Blogg: https://stellanbeckman.wordpress.com

Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Fjärde Världen 3/2021.

Noter

[1] Olof Granstedt, Biskop Jonzon och kyrkoherden för samer. En studie av bakgrunden för tjänsten som kyrkoherde för samerna, Lunds universitet. Centrum för teologi och religionsvetenskap, VT 2018

[2] Lennart Lundmark, Allt som kan mätas är inte vetenskap... En populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet. Publicerad av Forum för levande historia. Skriftserie # 4:2007

Statligt ägda Sveaskog kör över samernas rättigheter

2 jul 2021

Under våren 2021 har aktivister från Skogsupproret, ett samarbete mellan samiska och icke-samiska aktivister, utfört blockader gentemot det statliga företaget Sveaskog. Aktionerna har bidragit till att brister i svenska statens behandling blivit allt mer synliga. Det skriver etnologen Stellan Beckman.

Utifrån nyhetsrapporteringen om det hela framgår att Sveaskog valt att sälja mark i känsliga och omstridda renbetesområden där samebyar i samråd med företaget sagt nej till avverkning. Berörda samebyar informeras inte om skogsaffärerna förrän skogen redan börjat avverkas.

Det kan framstå som märkligt att ett statligt företag som Sveaskog, som skriver på sin hemsida att ”med en ömsesidig respekt för varandras verksamhet och god dialog kan skogsbruk och renskötsel verka på samma marker”, skulle göra något orätt. Men det är just vad som återkommande har skett.

Sveaskogs representanter påstår att de följer lagar och regler kring avverkning, men saken är den att samrådskravet endast gäller för större markägare. Den möjlighet som en sameby har att skjuta upp planerad skogsskövling gäller högst fem år, inte permanent. Sveaskog har med andra ord hittat ett kryphål i lagen som är katastrofalt för renskötande samer och miljön.

Den minst sagt nonchalanta behandlingen som Sverige har gentemot samebyar i denna fråga är inte en enskild händelse. FN:s rasdiskrimineringskommitté har varit särskilt kritisk till att svenska staten utesluter samiskt inflytande över deras marker och öppnar upp för stora ingrepp i form av mineralutvinning.

Sveaskog har inte bara fått kritik från samiska aktivister och miljörörelsen. I augusti 2020 fick företaget en ”allvarlig avvikelse” av en revisionsbyrå för sin planerade avverkning i ett skogsområde. Ett skogsområde som är ett viktigt renbetesområde för Maskaure sameby som dessutom har ett högt naturvärde.

Svenska statens och Sveaskogs agerande gentemot samerna och renbetesmarken har fått flera organisationer att ge uttalad stöd för samebyarnas rättigheter. Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Fridays for future och Civil Rights Defenders har öppet stöttat motståndet. Fältbiologerna har även anslutit till blockaderna med aktivister och stöttat dem ekonomiskt.

Bland de krav som lyfts fram av aktivister syns bland annat Skogsupprorets om att stoppa skogsmissbruket, avkolonisera Sápmi och demokratisera vår skog. Fältbiologerna har även skrivit offentligt att Sverige bör ratificera ILO 169, ändra ägardirektiv för Sveaskog så att bolaget prioriterar miljömål och urfolksrättigheter framför vinst samt att man förbjuder all avverkning av Sveriges och Sápmis sista naturskogar.

Svenska Samernas Riksförbund har även krävt att regeringen ställer högre krav på Sveaskog genom ägardirektivet. Det är dock inte alla partier i riksdagens som uttalat sig positiva till detta, utan främst Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Övriga partier är antingen tveksamma eller säger nej till detta.

Redan 2019 sa berörda samebyar nej till Sveaskogs 17 planerade avverkningar. Att de sagt nej verkar ha vägt väldigt lite. Om Sverige valt att ratificera ILO 169 hade saker och ting kanske varit annorlunda. Det har också varit en återkommande kritik att Sverige drar benen efter sig att ratificera ILO 169.

Konventionen har varit i kraft sedan 1991 och Sametinget har sedan 1999 kritiserat att Sverige inte ratificerar ILO 169 trots att frågan utretts återkommande gånger. I samband med att Sametinget 2019 lämnade över en begäran till riksdagen att man skyndsamt ska ratificera ILO 169 och urfolks rättigheter uttalade sig också styrelseordförande Per Olof Nutti:

”Vi är Europas enda urfolk och vi har en särställning i Sverige. Det vet staten om. Man kan inte bara utreda frågan – man måste komma till ett beslut. Det här är den nyckeln samerna begärt sedan länge och som vi har rätt till.”

I sammanhanget är det värt att notera att Högsta domstolen i Girjasmålet anser att ILO 169 redan är folkrättsligt bindande för Sverige.

Sverige vill gärna se sig själv som en humanitär supermakt i omvärlden. När ett statligt företag trampar på samebyars rättigheter och tar till polisen som ett medel för att bryta blockaden kan man fråga sig vad detta innebär. Om inte annat är det en humanitär katastrof.

Stellan Beckman, etnolog

Artikeln är tidigare publicerad i Fjärde Världen 3/2021.

Foto 1: Skogsupproret
Foto 2: Henrik Andersson, Gällivare skogssameby

Julia Wiklund: Låt oss tala

5 jun 2021

Vi finns. Backa Sápmi. Låt oss tala. Det är slagord på klistermärken, som Julia Wiklund från Sundsvall har tagit fram. Hen driver Instagramkontot @latosstala och har gjort en film där samer berättar om markexploateringar, rasism och språket som många har förlorat.

- Först tog jag fram märken för eget bruk. Men när jag skrev om mina klistermärken på Instagram fick jag otroligt många beställningar, berättar Julia. Jag har postat över fyratusen klistermärken till människor i hela Sverige.

Hen betalar det ur egen ficka, både tryckkostnaden och portot. Det är viktigt för Julia att så många som möjligt ska få klistermärken och skapa uppmärksamhet kring samer.

Julias kompis Alex Mikaelsdotter kom på idén om att de skulle trycka och sälja tygmärken för att finansiera klistermärkena. Sagt och gjort. Nu säljer de små tygmärken med den samiska flaggan. Inte för egen vinning, utan för att betala tryckning av klistermärken, som de fortfarande skickar ut gratis.

Natten före den samiska nationaldagen den 6 februari 2020 satte Julia och några andra kompisar upp stora banderoller i Sundsvall – ”Backa Sápmi”. Det var bara några dagar efter att Högsta domstolen gav Girjas sameby rätt upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske på samebyns områden ovanför odlingsgränsen.

- Instagramkontot @latosstala är ett samlingsnamn för det jag vill göra. När Girjasdomen kom förra året eskalerade hatet mot samer i sociala medier. Jag vill tala om samer och folkbilda om urfolksrätten, säger Julia, som nyligen blev medlem i Amnesty Sápmi.

Riksdagen debatterar samiskt kulturarv

2 jun 2021

Riksdagens kulturutskott debatterade kulturarvsfrågor den 5 maj 2021. Amnesty Sápmi publicerar här de debattinlägg som handlar om repatriering, det vill säga återbördande av samiska heliga föremål och återbegravning av samiska kvarlevor. Sex av riksdagspartierna lyfte frågan; Liberalerna, Moderaterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet.

Christer Nylander, Liberalerna: I betänkandet behandlas också förslag om det samiska kulturarvet. Det handlar bland annat om repatriering av kvarlevor och religiösa föremål. Många av oss i kammaren, och många av oss i riksdagen, har skäl att vara självkritiska i hur dessa frågor har hanterats tidigare. Det är nu dags att få ordning på detta och se till att det finns en idé om hur ett ansvarstagande för den historien ska finansieras.

Annicka Engblom, Moderaterna: Det andra jag vill stryka under som vi i Moderaterna har fört fram och som jag tror – nej, jag tror inte; jag vet – att vi känner stor gemenskap i och som också yttrade sig i den diskussion som vi hade med Amnesty Sápmi i måndags, i vilken flera deltog, är det avsnitt som handlar om identifiering, repatriering och återlämnande, väljer jag att använda i stället för restitution, av samiska föremål i museisamlingar. Det är vår skyldighet. Ni kan ju tänka er själva om någon skulle gräva upp era föräldrars eller andra anförvanters gravar för att ägna sig åt forskning – att mäta skallar och ben och så vidare. Det är fullkomligt otillständigt.

Det finns inget att diskutera här, utan det här arbetet måste öka och fortskrida – självklart på ett rättssäkert sätt, fru talman. Det är viktigt att man säkerställer vilka det är som gör anspråk och på vilka av dessa återlämnade. Men det är en form av anständighet.

Det räcker inte att vi har den vägledning som Riksantikvarieämbetet – mycket förtjänstfullt – har tagit fram, utan precis som Christer Nylander nämnde tidigare behövs det ett nationellt regelverk kring detta. Museerna som vill bidra till återlämnande ska ha stöd och finansiering, och den bör vara nationell.

Jag vill i sammanhanget också påpeka att vi ibland när debatten handlar om olika samiska frågor hemfaller åt "vi och de". Jag vill verkligen understryka att ett repatrieringsarbete, ett identifieringsarbete och ett återlämnande av både mänskliga kvarlevor och heliga föremål är ett samlat svenskt ansvar. Vi är alla svenskar, och det här är en del av vårt gemensamma kulturarv.

Per Lodenius, Centerpartiet: Samerna är ett av världens urfolk och faktiskt det enda urfolket i Europa. Sápmi kallas det stora landområde som breder ut sig över hela den norra delen av Nordkalotten. Sápmi som begrepp innefattar både landet Sápmi och folket samerna. Samerna har en lång sammanhängande historisk anknytning till området - ett område där de har bedrivit sin näring och utvecklat sin kultur, som går tillbaka till tiden före nationalstatens bildande.

De övergrepp och den diskriminering som svenska staten historiskt har utsatt samer och andra nationella minoriteter för och som, måste jag säga, fortfarande pågår på många plan är ofta okänd för både beslutsfattare och allmänhet. Diskussioner och frågor kring detta har dock länge förts i det samiska samhället och i Sametinget. Att processerna med sannings- och försoningskommissionerna nu till slut inletts är mycket välkommet och efterlängtat. Utan en ordentlig genomlysning där saker lyfts fram i ljuset kan Sverige inte göra sig fritt från förlegade och diskriminerande föreställningar om samer och nationella minoriteter i stort.

Ytterligare ett sätt att nu läka de sår som statliga historiska åtgärder orsakat är repatriering av samiska kvarlevor. Repatriering är en process för återbördande av föremål eller kvarlevor till deras ursprungliga eller rättmätiga platser. Den inrymmer också ett försoningsarbete som innebär att göra upp med ett smärtsamt förflutet och återskapa förtroendet mellan den som tog och den som blev drabbad.

I 2018 års museilag är det tydligt att museer ska delta i repatriering. Även i det internationella museisamarbetet ICOM:s föreskrifter och i urfolkskonventionen framgår det att repatriering ska göras tillsammans med urfolk och lokalbefolkning. I samband med den nya museilagen fick också Riksantikvarieämbetet i uppdrag att ta fram vägledningar till museer och presenterade 2020 två dokument i ärendet: Stöd i hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingar och Stöd för museer i återlämnandeärenden.

Från Centerpartiets sida anser vi, fru talman, att det nu är angeläget att staten skyndsamt säkerställer regelverk och finansiering för ett fortsatt återbördande av samiska kvarlevor och kulturföremål.

Jessica Wetterling, Vänsterpartiet: En skamfläck i vår historia är den långvariga diskrimineringen av samer. Tyvärr är det fortfarande så att kunskapen inte är särskilt utbredd om hur staten har agerat genom århundraden. Jag har tyvärr inte möjlighet att här i dag förklara hela vidden av det förtrycket, utan det får bli en kort översikt.

Från de sista decennierna av 1800-talet influerade rasbiologin svensk samepolitik. Politiker och forskare påstod och sökte belägg för att samer var födda med vissa egenskaper som gjorde att de var underlägsna den övriga befolkningen. Offentliga forskningsanslag användes för att mäta och jämföra kraniers form hos den svenska majoritetsbefolkningen, samer och sverigefinnar. Mätningen gjordes både på levande människor och genom att gräva upp gravar. Långskallar ansågs högre stående än kortskallar, dit samer räknades. 1 300 levande samer undersöktes och fotograferades. Det var vuxna och barn, med och utan kläder.

År 1922 grundades det offentligt finansierade rasbiologiska institutet i Uppsala, det första i världen. Institutionen hade politikernas uppdrag att upprätthålla hög kvalitet på den svenska folkstammen, vilket innebar att rasblandning skulle undvikas. Även om samerna inte var direkt utpekade som en grupp som skulle utsättas för tvångssterilisering är det ändå tydligt att många samer utsattes för dessa övergrepp, som utfördes från mitten av 1930-talet till mitten av 1950-talet. Det är bara 70 år sedan – inte så länge sedan.

Fru talman! Sverige har förbundit sig att följa FN:s urfolksdeklaration. Enligt den ska urfolk ha insyn i och inflytande över hanteringen av det egna kulturarvet. Trots detta visar en undersökning från Linnéuniversitetet från i år att samer sällan involveras i arkeologiska projekt som rör det egna kulturarvet. Inflytandet är praktiskt taget obetydligt. Det gör att samer ofta känner sig överkörda och förbisedda men också att arkeologerna kan gå miste om viktig kulturhistorisk information.

Dessutom visar undersökningen att hanteringen av samisk kulturmiljövård skiljer sig mellan olika län och mellan olika arkeologiska företag. Detta i sig är ett problem, eftersom det då är svårt att veta vad som gäller i ett särskilt område.

Krav på återförande, repatriering av heliga föremål och kvarlevor, har rests bland världens urfolk sedan 1970-talet. Repatriering handlar om rätten till det förflutna och ens förfäder. Det handlar också om försoning mellan urfolk och stater.

Sametinget beslutade 2007 att kräva en fullständig identifiering av allt samiskt skelettmaterial i alla statliga samlingar, en kartläggning av hur museer och institutioner har tillskansat sig materialet och en repatriering av samiska kvarlevor och andra heliga föremål. I det här betänkandet har vi motionerat om att denna fråga måste få högre prioritet. Vi har också avsatt pengar för det i vår budget.

Vi anser att staten måste vara mer aktiv och ha ett större engagemang i de här frågorna. Det kan inte vara så att enskilda ättlingar ska behöva driva den här processen mot staten på egen hand. De vägledningar som togs fram för några år sedan är bra, men det behövs mer.

Samernas rättigheter har stärkts de senaste decennierna, men de övergrepp och den diskriminering som svenska staten har utsatt samer för och som fortfarande pågår på många plan är ofta okänd för både beslutsfattare och allmänhet. Internationella organ som FN och Europarådet påtalar återkommande brister i hur Sverige respekterar samers rättigheter som urfolk och hur diskrimineringen påverkar samers liv och situation.

Roland Utbult, Kristdemokraterna: Låt mig säga någonting om det som flera har varit inne på här, nämligen repatriering av samiska kvarlevor och föremål, och Kristdemokraternas syn på det. För den oinvigde handlar det om att återföra kvarlevor och föremål som finns på museer till det samiska folket.

Samernas resa genom tiden har inte varit lätt. När jag såg filmen Sameblod greps jag av flera händelser i filmen där det handlade om diskriminering i olika former. Jessica Wetterling beskrev här både intressant och ingående vad detta handlade om och gav flera exempel. Jag har också haft förmånen att delta – som bohuslänning ganska långt från själva sammanhanget, får jag väl säga – i Sametinget vid två tillfällen.

Thomas Jefferson, amerikansk president, sa så här: Vi håller dessa sanningar för självklara, att alla människor är skapade jämlika, att de genom sin skapare skänkts vissa okränkbara rättigheter, bland vilka finns liv, frihet och strävan mot lycka.

Vi kristdemokrater menar att frågan om att återföra samiska kvarlevor och föremål behöver lösas. Men det är också viktigt att det går till på rätt sätt. Det finns en ny museilag som säger att museer ska delta i repatrieringen.

Jag tror att jag ska stanna där och bara avsluta med att allt pekar på att det här kommer att lösas. När vi hör de olika talarna här hör vi att det kommer en lösning framöver som riksdagen kommer att ställa sig bakom. Jag profeterar om detta, höll jag på att säga. Det är känsliga och svåra områden, och det är av allra största vikt att det blir rätt hanterat framöver.

Mats Berglund, Miljöpartiet: Jag vill avsluta mitt relativt korta anförande med att lyfta upp två ansatser från en motion som mina partivänner har lämnat in och som också behandlas i det här betänkandet. Det handlar om det samiska folket. Vi har tidigare i debatten hört snart sagt samtliga partier tala sig varma för återbördandet av samiska kvarlevor, offergåvor och andra föremål. Miljöpartiet står självklart också bakom det. Där det finns hinder för sådana processer, vilket det gör, bör de ses över och undanröjas. Det handlar inte minst om ekonomiska hinder. Finansiering måste lösas. Resurser behöver tillföras.

Lyssna till debattenKulturutskottets betänkande 2020/21:KrU6

KOMMENTAR: Amnesty Sápmi hade ett panelsamtal den 26 april där samtliga riksdagspartier deltog. Då uttryckte även Socialdemokraterna, genom riksdagsledamot Thomas Hammarberg, stöd för en statlig finansiering av repatriering av samiska heliga föremål och kvarlevor. Det gjorde även Sverigedemokraterna, genom Marcus Danielson, gruppledare i region Jämtland/Härjedalen.

← Äldre inlägg

Gilla oss på Facebook

/amnesty-sapmi-vinnare-stora-aktivitetspriset.jpg

På årsmötet 2021 blev Amnesty Sápmi vinnare av Amnesty Sveriges Stora Aktivitetspris. Vi är grymt stolta.

Följ oss på Facebook. Vi publicerar nyheter och tips på evenemang med fokus på urfolksrätt och mänskliga rättigheter i Sápmi.

Kontakt

Hör av dig till Amnesty Sápmi!


Gruppsekreterare Erik Törnlund.
E-post: sapmi@amnesty.se

Stöd oss

Varje gåva har betydelse. Ditt stöd gör att vår gemensamma röst blir starkare och får bättre genomslag. 

Skanna QR-koden på bilden, eller skriv in vårt swishnummer 123 561 20 49 och valfritt belopp.

/gava-till-amnesty.jpg