Nyheter

Sida 2

Naturskyddsföreningen om vindkraft: "Samers inflytande måste öka"

5 maj 2021

Naturskyddsföreningen har idag presenterat en ny rapport om vindkraft. De lyfter fram vikten av respekt för urfolksrättigheter.

Naturskyddsföreningen skriver:

”Kopplat till vindkraftens påverkan på renar är dess påverkan på urfolksrättigheter och samers möjligheter att bedriva sina traditionella näringar. En betydande del av svenska vindkraftsetableringar har skett och planeras i Sápmi, som redan sedan tidigare är allvarligt påverkat av exploatering i form av vattenkraft, gruvdrift och skogsbruk. Trots samers erkännande som urfolk i grundlagen och deras rätt till fritt och informerat förhandssamtycke enligt FPIC-principen i FN:s deklaration om urfolks rättigheter, är inflytandet i praktiken mycket bristfälligt.

FN:s rasdiskrimineringskommitté har kritiserat Sverige på flera punkter om samers rättigheter, bland annat för otillräcklig lagstiftning om fritt och informerat förhandssamtycke, huvudsakligen i relation till fortsatt exploatering av mark och naturresurser (FN, 2018).

Vid vindkraftsetablering i Sápmi måste ökad hänsyn tas till samernas grundläggande urfolksrättigheter. Detta innebär bland annat rätt till reellt inflytande då beslut fattas som berör deras traditionella landområden och försörjningsformer.

Sametinget har tagit fram en vägledning om samisk markanvändning, med fokus på renskötsel, för att förbättra tillståndsprövningarna för vindkraft i Sápmi. Sametinget är för en hållbar energiomställning, men anser att den inte får ske på bekostnad av samiska levnadssätt, utan ska ske med respekt för samiska rättigheter och samisk markanvändning (Sametinget, 2020).

Naturskyddsföreningen delar Sametingets uppfattning och anser att samers inflytande vid vindkraftsetableringar måste öka”.

Amnesty Sápmi delar naturligtvis denna uppfattning.

Länk till rapporten.

 

Infekterad debatt mellan Muonio sameby och Sveaskog

2 maj 2021

”Stoppa Sveaskogs skövling i Sápmi”, skriver Hans Holma, Katarina Sevä och Ronny Nyström från Muonio sameby i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 20 april. ”Skogsbruk och rennäring måste samsas” får de till svar två dagar senare av Sveaskogs vd Per Matses. I en slutreplik den 23 april skriver Muonio sameby att det är både förnedrande och förminskande att anklaga samebyn för att ha blivit utnyttjade av Greenpeace. Amnesty Sápmi har sammanfattat debatten och länkar till samtliga inlägg.

/mwp_sveaskog_laitavaara-6.jpg

De senaste åren har statens eget skogsbolag – Sveaskog – kalhuggit många av de sista gamla skogarna i Muonio, skriver debattörerna. Bilden är från Laitavaara. Foto: Marcus Westberg. 

Debatten inleds den 20 april då Svenska Dagbladet publicerar en debattartikel från Muonio sameby i Norrbotten:

”Vi i Muonio sameby har sagt nej till avverkning av skog i viktiga områden för oss. Men Sveaskog visar oss ingen hänsyn överhuvudtaget, de bara avverkar. I Muonio sameby har vi bedrivit en skogssamisk renskötsel under obruten tid i flera hundra år. Men de senaste åren har statens eget skogsbolag – Sveaskog – kalhuggit många av de sista gamla skogarna, som är livsviktiga för renarnas och vår egen överlevnad som sameby.

Sveaskogs agerande drabbar inte bara oss, utan även många andra samebyar. Vad ska näringsminister Ibrahim Baylan göra för att stoppa Sveaskogs skövling av skogarna i Sápmi?

Sveaskog har behandlat oss väldigt kränkande – och gör det fortfarande. Det här förföljer oss dagligen. Vi har ställt krav till Sveaskog. Vi har gjort skrivelser från Muonio samebys sida, där vi anser att vi bör ha tillbaka samråden och att vissa skogar måste sparas. Men vi har inte fått något gehör.

Sveaskog är statens eget skogsbolag – och styrs utifrån vad riksdag och regering beslutar. Vi kräver därför att regeringen ändrar direktiven för Sveaskog. De måste ha samråd med renskötselområdet – det är ett absolut minimum”, skriver samebyn i artikeln.

Skogsbruk och rennäring måste samas. Sveaskog följer noggrant de regler som finns, skriver vd:n för Sveaskog i en replik. Foto: Björn Mildh, medlem i Naturskyddsföreningen.

”Skogsbruk och rennäring måste samsas", skriver Per Matses, vd för Sveaskog, i en replik den 22 april. "Greenpeace använder en sameby för att med starkt känslomässiga argument komma åt svensk skogsvårdslagstiftning. I det sammanhanget blir Sveaskog ett verktyg”.

”Ordningen är enkel men rigorös. Sveaskog följer noggrant de regler som finns. Vi vill därför påpeka att:

  • Sveaskog har tillstånd för samtliga avverkningar som sker.
  • Vid tillståndsbedömning säkerställer Skogsstyrelsen att inga skogar med höga naturvärden avverkas, samt att lagstadgat samråd med rennäringen skett.
  • Den som har invändningar som ligger utanför Sveaskogs ansvar för intressentdialog bör vända sig till Skogsstyrelsen, som är den myndighet som hanterar dessa frågor.
  • Den som menar att lagstiftning eller regelverk är fel bör vända sig till Sveriges riksdag”.

/mwp_sveaskog_akkajaur-2.jpg

Enligt forskare på Sveriges lantbruksuniversitet är Sverige näst sämst i världen på naturhänsyn i skogsbruket – bara Finland är värre. Sveaskogs kalavverkning i Laitavaara. Foto: Marcus Westberg

”Sveaskogs svar är ett slag i ansiktet” skriver Muonio sameby och Greenpeace i en slutreplik. De skriver: ”Per Matses skriver att han ’upplever att Greenpeace använder en sameby för att med starkt känslomässiga argument komma åt svensk skogsvårdslagstiftning’. Det är ett häpnadsväckande påstående. Att ta sig tolkningsföreträde och anklaga oss i Muonio sameby för att ha blivit utnyttjade är både förnedrande och förminskande. Det är ett hårresande exempel på kolonialt översitteri, från statens eget skogsbolag".

”Det är vi från Muonio sameby som hörs i filmen som Greenpeace spridit. Det är samebyns ord som står i brevet till Sveaskog. Och det är Muonio samebys vädjan till allmänheten att stödja samebyns kamp.

Per Matses skriver också att Sveaskog inte avverkar skogar med höga naturvärden. I Muonio sameby kan vi med egna ögon se att det inte stämmer, eftersom flera av de gamla hänglavsskogar där våra förfäder skötte renar nu förvandlas till kalhyggen. Greenpeace kartläggning visar också att majoriteten av de avverkningsanmälningar som Sveaskog har i området är kontinuitetsskogar, alltså de sista spillrorna av naturskog som aldrig kalavverkats.

Vi för mer än gärna en dialog med Sveaskog – såväl från samebyns som från Greenpeace sida. Men dialog kräver ömsesidig respekt. Om Sveaskog menar allvar så borde Per Matses svara på den fråga han hittills undvikit: Kommer Sveaskog att åter­uppta samråden med Muonio sameby?”, frågar Hans Holma, Katarina Sevä och Ronny Nyström från Muonio sameby samt Isadora Wronski, Sverigechef för Greenpeace.

Majoriteten av de avverkningsanmälningar som Sveaskog har lämnat in, som omfattar Muonio samebys renbetesområden, är kontinuitetsskogar, alltså de sista spillrorna av naturskog. Foto: Marcus Westberg i Muonio.

Sluta med er utmattningstaktik - öppet brev till Sveaskog

Maskaure sameby, Mausjaur sameby och Naturskyddsföreningen kräver i ett öppet brev att Sveaskog ska respektera samernas rättigheter och sluta med "utmattningstaktik" för att  tvinga till godkännande av avverkning av renbetesmarker.

"Det är nu renskötselarbetet kräver all tid, sju dagar i veckan. Men det bekommer inte Sveaskogs företrädare, trots att samerna förklarat situationen och gett klart besked. 

Men Sveaskogs företrädare pressar samebyarna och bryr sig inte. De kan ringa från morgon till kväll. Allt bara med avsikten pressa fram ett samråd vars enda syfte är att utverka ett ja för Sveaskogs planerade nya avverkningar i samebyarnas redan hårt överavverkade renbetesskogar".

Förståelse och kunskap kring hur renlav växer krävs både för Sveaskogs del, men också för renskötseln, skriver Sveaskog i ett pressmeddelande med rubriken "Säkrar renarnas mat i framtiden". Men renarna svälter på grund av kalhyggen och bristen på lav, enligt samebyarna.

Debatt om gruvnäring: Moderaterna och Naturskyddsföreningen

28 apr 2021

”Regeringen sänker Sverige som gruvnation”, skriver Lars Hjälmered, närings- och energipolitisk talesperson för Moderaterna i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 18 april. Två planerade gruvor som nämns i debattartikeln ligger inom renbetesområden i Sápmi.

”Gruvpolitiken bör skärpas – inte urvattnas” svarar Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen, den 26 april. Samma dag presenterade Stockholm Environment Institute en forskningsrapport om gruvan i Kaunisvaara och dess negativa konsekvenser för rennäringen i Muonio sameby.

Bolidens dagbrott, Aitik, utanför Gällivare är Sveriges största koppardagbrott. Här bryts dygnet runt koppar, guld och silver. Fotograf: Tor L. Tuorda.

”Vi moderater arbetar för att främja gruvnäringen”, skriver Lars Hjälmered. Han nämner i debattartikeln två planerade gruvor som ligger inom olika samebyars renbetesområden. Det handlar om Laver utanför Älvsbyn, som ligger i Semisjaur Njargs samebys vinterbetesområde, och Gállok (Kallak) utanför Jokkmokk, som ligger i Jåhkågasska samebys åretruntmarker, intill världsarvet Laponia.

När det gäller Laver-gruvan har regeringen meddelat att Boliden Mineral AB behöver ansöka om så kallat Natura 2000-tillstånd enligt miljöbalken före bearbetningskoncession kan meddelas. Och när det gäller Gállok ligger en förfrågan från regeringen hos FN-organisationen Unesco, för ett utlåtande om en gruva äventyrar Laponias världsarvsstatus.

”Beslutsfärdiga gruvor får inte beslut av regeringen och en tillsatt gruvutredning skjuter alla frågor på framtiden så att regeringen slipper agera fram till nästa val. Det imponerar inte. Hanteringen av Bolidens ansökan om att bryta koppar i Laver är ett ypperligt exempel. Ärendet har legat färdigt för regeringsbeslut i flera år när beslutet om att inte tillåta ansökan smögs ut kvällen innan julafton förra året. Den tänkta järnmalmsgruvan i Kallak är ett annat exempel. Näringsministern fälldes av riksdagens konstitutionsutskott efter att under tre år inte gjort någonting i tillståndsärendet”, skriver Lars Hjälmered.

”Moderaterna arbetar för att Sverige på ett bättre sätt ska ta tillvara på möjligheterna som den svenska gruvnäringen kan ge i omställningen till ett fossilfritt samhälle. Inte bara genom vårt senaste initiativ i riksdagen om att förenkla beslutprocessen för gruvnäringen. Ett förslag som en majoritet av riksdagens partier ställt sig bakom. Däremot inte regeringspartierna eller Vänsterpartiet. Utan också genom att driva på för följande:

  1. Kortade och handläggningstider för gruvnäringen.
  2. Ny gruv- och mineralstrategi för att bättre kunna stärka och utveckla näringen.
  3. Skapa förutsättningar för en ökad brytning av innovationskritiska metaller.
  4. Främja ökad materialåtervinning inom gruvnäringen, bland annat genom att öka forskningsanslaget för återvinningssektorn”.

Bilden är tagen på kalhygget Björkholmen vid Gállok. Lule älvdal, som förser mer än hundratusen invånare från Jokkmokk, via Vuollerim och Boden till Luleå med dricksvatten, och Världsarvet Laponia syns i bakgrunden. Fotograf: Tor L. Tuorda.

Den 22 april röstade riksdagen om när en Natura 2000-prövning ska göras i processen för nya gruvor. Frågan, som initierades av Moderaterna, röstades igenom. Regeringen ska därmed återkomma till riksdagen senast den 30 juni 2022 med förslag som innebär att Natura 2000-tillstånd inte ska vara en förutsättning för att bearbetningskoncession ska kunna beviljas.

”En förnuftets seger över missriktad miljönytta. Branschen är lättad över att utskottsinitiativet röstades igenom, men tycker att uppföljningen ligger på tok för långt fram i tiden”, säger Maria Sunér, vd för Svemin, branschorganisation för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige, i ett pressmeddelande.

”Gruvpolitiken bör skärpas – inte urvattnas”, skriver Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen, i en replik till Moderaterna i Svenska Dagbladet:

”Lars Hjälmered (M) hävdar att regeringen ’sänker Sverige som gruvnation’ genom att motverka näringens intressen. Tvärtom har gruvindustrin under lång tid haft något av en gräddfil i lagstiftning och politik.

Behovet av metaller för omställningen till ett fossilfritt samhälle är stort. Men lösningen är inte att i första hand öppna nya gruvor som skadar naturen och skapar konflikter med samer, lantbrukare och annan lokalbefolkning.

Gruvor innebär en storskalig, industriell verksamhet med kraftig miljöpåverkan på biologisk mångfald, vattenresurser och klimat. De ödelägger stora naturområden vilket försvårar människors friluftsliv, jakt och fiske – men också skadar eller omöjliggör förutsättningarna för andra näringar som renskötsel, turism och jordbruk”.

Ofta är den mest betydande miljöpåverkan från gruvor utsläpp av metaller och andra ämnen till vatten och mark. Sommaren 2000 inträffade ett dammbrott i en gruvdamm vid Bolidens anläggning i Aitik i Norrbotten. Enligt en utredning kring dammsäkerhet kunde följderna av haveriet blivit omfattande. Men tack vare vad utredarna kallar för ”lyckliga omständigheter” blev skadorna begränsade. Fotograf: Tor L. Tuorda.

Gruvan i Kaunisvaara skadar rennäringen

Stockholm Environment Institute presenterade den 26 april en ny forskningsrapport om Muonio samebys erfarenheter av gruvan i Kaunisvaara, en gruva som etablerades av Northland Resources och nu drivs av Kaunis Iron i Norrbotten.

Samebyn har drabbats hårt. Studien visar omfattande markförluster, störningar på renhjorden och ekonomiska förluster. Studien synliggör bristerna i svensk lagstiftning vad gäller samiska rättigheter och behovet av ökad rättssäkerhet i tillståndsärenden.

”Med tanke på det stora intresset för gruvnäring i Sverige är det viktigt att synliggöra samernas kunskap för att stärka rättssäkerheten i tillståndsprocesserna”, säger Rasmus Kløcker Larsen, forskare på Stockholm Environment Institute. Pressbild: Kaunis Iron.

”Det bristande skyddet för samiska rättigheter i minerallagen och miljöbalken undergräver rättssäkerheten i gruvärenden. Tillståndsprocessen marginaliserade samebyn, som nu har förlorat några av sina viktigaste betesmarker och inte heller fått någon kompensation för förlusten av dessa marker. Det som hänt i Muonio sameby är inte unikt utan är ett exempel av flera, men det visar med all tydlighet att det krävs en förändring innan Sverige kan säga att samiska rättigheter respekteras", säger Jenny Wik Karlsson, förbundsjurist vid Svenska Samernas Riksförbund.

Kaunis Iron planerar en expansion av gruvan, medan Naturvårdsverket har ansökt om en återkallelse av miljötillståndet och hänvisar till att verksamheten avviker avsevärt från tillståndet.

Svensk rasbiologi och dess arv

14 apr 2021

Den 13 maj är det exakt hundra år sedan en enig svensk riksdag fattade beslut om att inrätta världens första statligt finansierade Institut för rasbiologisk forskning. Läkaren Herman Lundborg blev chef för institutet, som etablerades i Uppsala. Målet var ”att stoppa försämringen av folkmaterialet” och att ”rena den svenska rasen”. Amnesty Sápmi vill bidra till att öka kunskapen om denna dystra del av Sveriges historia.

Curt Persson, historiker och biträdande universitetslektor vid Luleå tekniska universitet, kommer i ett föredrag att belysa de svenska idéerna kring rashygien och rasbiologi, samröret med nazisterna i Tyskland, liksom den svenska lapp-ska-vara-lapp-politiken för renskötande samer och försvenskningspolitik för icke-renskötande samer. Hur påverkar vår historia de svenska samerna idag?

Curt Persson har forskat om rasbiologins konsekvenser och bland annat skrivit en bok om LKAB-disponenten och Kirunas grundare Hjalmar Lundbohm. Lundbohm har oftast lyfts fram som samernas beskyddare, men i verkligheten var han drivande inom den rasbiologiska politiken gentemot de nationella minoriteterna, som samer och tornedalingar.

Tisdag 11 maj, klockan 17.00-18.00

Online, logga gärna in på Zoom 10 minuter innan föredraget börjar:

https://zoom.us/j/99520447646?pwd=U3kyR0FFa0dCcWtBS1BsaXBWSER0QT09

 

Foto: Johan Sandström

Det osynliga folket, samerna

12 apr 2021

Rasbiologerna försökte länge fastslå skiljelinjer mellan samer och den vita ariska mannen. De kom och mätte vårt folks skallar, plundrade våra gravar och tog nakenbilder av våra förfäder.

Eftersom att man inte kunde hitta några reella övergripande fysiska drag som förenade samer till "en ras" så hittade man på saker utifrån sina egna fördomar. Likt många andra "lägre stående raser" påstods vi samer vara korta och mörka, med sneda ögon och med mindre huvuden (och därmed underutvecklade hjärnor) än de ariska. Att vara same blev något fult, primitivt och undermåligt – en råbarkad kvarleva från den tid då civilisationen inte ännu hade kopplat sitt grepp om norra Norden. 

I brist på typiska fysiska drag tog kolonialstaten istället och drog ett streck utifrån näringsidkande och bostadssitution. De som nomadiserande samer som förde renar på fjället räknades som “riktiga samer” medan alla andra samer skulle anses vara svenskar. De “riktiga samerna” skulle bevaras genom rasbiologiska medel, avskiljas från civilisationen så att deras vilda ädelhet inte skulle äventyras, då de kunde “ta skada” av högre tänkande och lyxen från industrisamhället. Deras barn skulle tvingas gå i särskilda lappskolor med lägre kvalitet än resten av folkskolan. Alla vi andra, alla vi familjer som hamnade utanför det ramverket, skulle försvenskas genom svenska namn, avskiljandet från det samiska språket och hållas borta från rennäringen. Det var början till en djup klyfta oss samer emellan, likt hutus och tutsis i Rwanda, som än idag inte läkt. Det är Sveriges mörkaste koloniala historia, som det talas tyst, tyst om i svenska skolan.

Att vara same idag är att vara osynlig. Endast när vi iklär oss våra kulturella artefakter, så som kolten, talar samiska eller har samiska namn, rasifieras vi av omgivningen. Vi har inga särskilda fysiska etniska drag, ingen icke vit hudfärg, ingen särskild form på ögonen, inga synliga tecken på våra fysiska kroppar som visar att vi är samer. Det har vi aldrig haft. Däremot har vi talat våra språk, utövat våra näringar i form av jakt, fiske, samling, renskötsel och slöjd, utövat vår egen berättarkonst med inslag av jojk, haft vår egen religion, haft vår egen filosofi… listan kan göras hur lång som helst. Hur summerar man ett folk, en kultur?

Problemet med denna avsaknad av fysiska drag och den assimilerande kolonialism som utövats mot oss är att vi blandas ihop med kolonialstatens, med maktens befolkning. Vi klumpas ihop med den vita majoritetskulturen. Våra frågor, våra kriser, vår historia, vår filosofi, blir en liten prick i ett hav av majoritetskultur – en liten minoritetsgrupp inom den vita gruppen som lätt kan ignoreras. Kolonialismens efterverkningar på Saepmie blir en liten del av en misslyckad landsbygdspolitik, istället för en kolonial fråga.

I berättelsen om Sverige ingår inte kolonialism mot samer

I begreppet Norrland, i den politiska diskursen om Norrland, är kolonibegreppet ett skämt. Något man säger på fyllan i bastun, om man frågar vissa norrländska politiker. I berättelsen om Sverige ingår inte kolonialism mot oss samer, eftersom att uppfattningen är att “riktig kolonialism” sker över havet (extern kolonialism) inte inom ett rikes gränser (intern kolonialism). Undrar om man får samma uppfattning om man förhör politiker om vad de tycker om Rysslands kolonisation av Sibirien?

Är jag en del av strukturen vit man, eller i strukturen assimilierat urfolk? Jag kan ta del av många av de privilegier som en vit, svensktalande man med ett svenskt namn kan. Folk har svårt att ta min urfolksstatus på allvar, då jag inte har en rasifierad kropp, då jag talar långt bättre svenska och engelska än sydsamiska, då jag bor och lever urbant. Dessa saker har kolonialismen gjort mot mig när den tvingade mina förfäder att dyrka Jesus, fick dem att anta svenska namn, att sluta tala sydsamiska, att uppta jordbruk, att söka utbildning vid svenska storstäder. Det har gjort mig till den jag är idag, vilket inte alls alltid är av ondo.

Samtidigt lever jojken i mig, dragningen till naturen, till jakten, fisket, samisk matlagning, slöjden och nyformande samisk konst. Det är i mina morföräldrars hemtrakter vid Voijtajaure, under fjället Everenåives uppsikt, som jag känner mig hemma på riktigt – inte i storstadens myller. Ändå väljer jag att bo här nere i Umeå, där bättre kommunikationer, jobb och utbildning finns. Här lär jag bli kvar, likt många av mina släktingar, medan Björkvattsdalen och den sydsamiska kulturen sakta men säkert tynar bort.

Visst är det tacksamt att inte konstant bli utsatt för rasism och fördomar genom att bli rasifierad. Problemet är mer att folk överhuvudtaget ska behöva oroa sig för något sådant, att vi inte kommit längre! Samtidigt är jag är osynlig och vilsen, tillsammans med många andra, förlorad mellan två världar, i ett historiskt flöde. Vi assimilerade samer har berövats våra rötter, vår identitet, vår historia, i en malström av koloniala övergrepp som än idag sår split samer emellan, som än idag gör att vissa samer anses vara mer samiska än andra. Det är tragiskt.

En dag kanske jag hittar hem. En dag kanske samer inte känner att de behöver kalla andra samer för halvsamer eller nysamer, utifrån koloniala mönster. Jag hoppas i mitt stilla sinne att det kanske ännu går att vända utvecklingen, innan det är för sent. Jag hoppas, för mig själv och för mina framtida barns skull att sámiid árbi, det samiska arvet, en dag kan präglas av det positiva, istället för de orosmoln som vi idag måste tampas med.

-----

Oscar Sedholm är samisk kulturdebattör, musiker och var ledamot i Sametinget 2013-2021. Han har en masterexamen i sociologi och jobbar för nuvarande som kommunikationschef i Umeå. Denna krönika har tidigare publicerats på Oscar Sedholms blogg.

Den 13 maj är det exakt hundra år sedan en enig riksdag fattade beslut om att inrätta världens första statligt finansierade rasbiologiska institut. Det kommer Amnesty Sápmi att uppmärksamma på olika sätt under hela året.

Panelsamtal: Samiska kvarlevor och heliga föremål

9 apr 2021

Amnesty Sápmi har bjudit in alla riksdagspartier till ett panelsamtal om samiska kvarlevor och heliga föremål, som har förts bort från Sápmi och finns på svenska museer och institutioner idag.

Följande riksdagsledamöter deltar:
- Annicka Engblom, Moderaterna
- Thomas Hammarberg, Socialdemokraterna
- Camilla Hansén, Miljöpartiet
- Christer Nylander, Liberalerna
- Per Schöldberg, Centerpartiet
- Roland Utbult, Kristdemokraterna
- Jessica Wetterling, Vänsterpartiet

Sverigedemokraterna representeras av Marcus Danielsson, gruppledare i region Jämtland/Härjedalen.

Under 2019 och 2020 har samiska kvarlevor återförts och begravts i Lycksele och Tärnaby, men många kvarlevor finns fortfarande på statliga institutioner och museer. Somliga har en tydlig härkomst och skulle kunna återlämnas omedelbart – om det finns resurser. För andra kvarlevor krävs det osteologisk kompetens för att ska bli rätt, även det kräver resurser.

Nu reser samer krav på att även ceremoniella föremål, som offergåvor, sejtar och trummor, ska återlämnas till Sápmi. Repatriering av ceremoniella föremål är en viktig fråga, som lyfts fram i FN:s urfolksdeklaration från 2007. Även här krävs resurser för att mottagande museer ska kunna ta emot, förvara och visa föremålen.

Sametinget har begärt nationell finansiering för repatriering.

Flera riksdagsledamöter från olika partier har skrivit motioner under den allmänna motionstiden 2020 om ett återbördande av kvarlevor och föremål.

Eva Forsgren, same och medlem i Amnesty Sápmi, håller en kort inledning om samiska kvarlevor och heliga föremål på svenska museer. Moderator är Erik Törnlund, gruppsekreterare för Amnesty Sápmi.

Panelsamtalet är online (via Zoom) måndag den 26 april, klockan 16.00-17.30.
Obs! Logga gärna in 10 minuter innan. Vi startar exakt 16.00.

Sameradion: Konsultationsordning och sanningskommission

26 mar 2021

Sameradion presenterar en analys av två högaktuella frågor:

Regeringen tvingades dra tillbaka förslaget till konsultationsordning i veckan, eftersom det inte finns stöd för förslaget i riksdagen.

Sametinget överlämnade igår en begäran om en samisk sanningskommission till demokrati- och kulturminister Amanda Lind.

Lyssna på:

Juristen Rebecka Forsgren, som har skrivit en prisbelönt uppsats vid Umeå universitet om det förra förslaget till konsultationsordning. Hon förklarar vad principen om ”free prior informed consent”, FPIC, i FN:s urfolksdeklaration innebär.

Reportern Viviann Labba, som redogör för läget i Norge och Finland, som har redan har konsultationsrätt för samerna.

Juristen Josefine Öderyd, som har ett särskilt intresse för människliga rättighetsfrågor och har skrivit om en samisk sanningskommission ur en juridisk synvinkel vid Uppsala universitet.

Viviann Labba berättar också hur långt Norge och Finland har kommit i arbetet med sanningskommissioner och även Sveriges sanningskommission när det gäller tornedalingar, kväner och lantalaiset. Hon lyfter även fram Kanadas arbete med en sanningskommission för urfolk, som har lett till 94 förslag till åtgärder och investeringar på hela två biljoner kanadensiska dollar under en femårsperiod.

Olov Anders Sikku, samepolitisk ledarskribent på Östersundsposten, deltog också i analysen under ledning av programledaren Jörgen Heikki.

 

Ann-Helén Laestadius skildrar hat mot samer

21 mar 2021

Ann-Helén Laestadius har skrivit en ny roman, Stöld, där hon skildrar det hat som finns mot samer. Som faktabakgrund till boken har hon läst över 200 polisutredningar om attacker mot renar. Ann-Helén Laestadius menar att dessa attacker borde klassas som hatbrott, säger hon i en intervju i Amnesty Press.

Enligt polisen är det svårt att utreda våld och skador mot renar eftersom det ofta saknas vittnen och det kan gå tid innan renen upptäcks. Renskötande samer menar att människor ger sig på deras renar eftersom de är en symbol för den samiska kulturen. Rubriceringen blir skadegörelse eller stöld, eftersom renen är en persons egendom.

– Det är orimligt att det rubriceras som stöld eller skadegörelse när det handlar om något som är mycket större. Att skada och döda renar borde klassas som hatbrott och jaktbrott där straffet kan bli fängelse. Då skulle polisen prioritera brotten mer än vad man gör i dag när rubriceringen är stöld och straffskalan lägre, säger Ann-Helén Laestadius.

Läs intervjun, som Soledad Cartagena har skrivit för Amnesty Press.

"Romanen Stöld har ett ovanligt driv och det är imponerande att i över 400 sidor hålla igång denna skarpt samhällskritiska roman med en intensitet som gör den helgjuten och stark. Missa inte hennes skildring av misären och förfallet hos den känslomässigt störde gampojken, mannen som hatar samer. Missa över huvud taget inte den här boken", skriver Maria Schottenius i Dagens Nyheter.

Foto: Elisabeth Ohlsson

Fotografier och etik: ”Ibland är det bara fel”

20 mar 2021

För en tid sedan var Lis-Mari Hjortfors på Carolina Rediviva, en del av Uppsalas universitetsbibliotek. Där finns samlingar från det ökända Rasbiologiska institutet som bildades på riksdagens uppdrag 1922. Bland handlingarna finns ungefär 12 000 fotografier tagna av institutet eller dess föreståndare, Herman Lundborg.

– Jag var där tillsammans med två andra representanter från Sametingets etiska råd, säger Lis-Marie Hjortfors.

”Fotografierna användes som verktyg för kategorisering av människor. Intresset har under årens lopp varit lika stort för arkivhandlingarna som för fotografierna”, står det på Uppsala universitets hemsida om Rasbiologiska institutets arkiv .

– Vi fick veta att det var OK att fota av bilderna med våra mobiler, berättar Lis-Marie vidare. 

Där fanns högar av album. Bilder på män, kvinnor och barn. Några helt nakna, några med kläder på sig. Lis-Marie stelnade till när hon såg ett av fotografierna.

– Där var min farmor på en av bilderna! Min egen farmor. I gáppte, kolt. Hon var i ett utsatt läge då, och är det än idag. Min familj blir fortsatt kränkt och jag kan inte skydda dem. Att det här bara får fortgå?

Där fanns fler bilder på hennes farmor, syskon och farmors mor. Kräkningen av samer och andra människor fortsätter i Sverige genom bildarkivet. Det är svårt att tänka sig att människorna på bilderna låtit sig fotograferas av fri vilja. Varför är det OK för besökare att fotografera arkivbilderna med mobilkamerorna? I vilket syfte?

– Det här måste vi göra någonting åt!

Lis-Marie blir ständigt påmind om det rasistiska förflutna. Som när hon skulle kopiera ett foto av släkten som hon hade till sin syster. När hon tog ut fotot ur ramen, såg hon på baksidan att det kom från det rasbiologiska institutet; det visste hon inte om släktbilden.

– Jag blir förfärligt sorgsen när jag ser bilden nu för tiden, blir illamående.

Lis-Marie bor i Gällivare och arbetar som etnolog och forskare på det lulesamiska muséet i Tysfjord söder om Narvik. Hon skriver dessutom på en avhandling vid Umeå universitet om laestadianism och samisk identitet.

– Jag blir nog klar till våren, säger hon och beskriver dagarna i Tysfjord som avlöses av nätter fulla av norrsken.

Text: Nina Hjelmgren
Foto: Andreas Hjortfors

Ny utredning om minerallagen med tydliga konflikter

11 mar 2021

Regeringen har idag beslutat att tillsätta en utredning som ska se över prövningsprocesser och regelverk för att säkerställa försörjning av innovationskritiska metaller och mineral. Det handlar om att förändra minerallagen, men också om att se över vad som kan justeras i miljöbalken och andra regelverk.

Uppdraget innehåller tydliga konflikter mellan gruvbolagen, miljörörelsen och samernas urfolksrätt.

Sverige fick, så sent som i december 2021, svidande kritik av FN:s rasdiskrimineringskommitté. Vapstens sameby hade lämnat in en anmälan mot planerna på en gruvetablering utanför Tärnaby.

Rasdiskrimineringskommittén kom fram till att Sverige hade kränkt samebyns rättigheter på flera punkter. Kommittén påpekade också att framtida processer på ett helt annat sätt måste ta samernas intressen och rättigheter i beaktande. De uppmanade i skarpa ordalag Sverige att väga in urfolksrättigheter när det gäller markexploateringar. Kommittén 

Kommittén menade att bearbetningstillståndet måste ses över och i den processen måste principen om fritt och informerat förhandssamtycke (FPIC) för samerna respekteras.

”Att FN så tydligt kritiserar Sverige för att inte respektera urfolksrätten i ett konkret ärende och uppmanar regeringen att införliva samtyckesprincipen i lag, det är stort. Nu är det upp till bevis för regeringen – ska urfolksrätten äntligen få det genomslag i praktisk verklighet som krävs enligt internationella konventioner, eller inte?” kommenterade Johanna Westeson, jurist och sakkunnig i diskrimineringsfrågor på Amnesty Sverige beslutet i december.

Regeringens utredare ska utses inom kort och vara klar senast 31 oktober 2022.

Amnesty Sápmi undrar – hur kommer utredaren att införliva principen om fritt och informerat förhandssamtycke (FPIC) för samerna i sina förslag?

Finland återlämnar samiska föremål

3 mar 2021

Nationalmuseum i Finland har beslutat att under hösten 2021 återföra – repatriera – sina samlingar av samiska föremål till det samiska natur- och kulturcentret Siida i Enare. Samlingen består av ungefär 2000 föremål och har samlats in från 1830-talet.

Två samiska konstnärer och aktivister, Petra Laiti och Outi Pieski, planerar en utställning med namnet Mäccmõš, maccâm, máhccan – Hemkomst.

”Repatrieringen handlar om så mycket mer än enbart ett återförande av föremål. Hela samlingen har en kulturell bärkraft som är ovärderlig. Överlag handlar det om att korrigera historieskrivningen och uppmärksamma uråldriga livskrafter”, säger de.

Amnesty Sápmi undrar när Sverige ska ta ett liknande initiativ. Idag tvingas enskilda personer och samiska föreningar driva processer kring återbördande av samiska kvarlevor och heliga föremål.

"Det är helt oacceptabelt att samerna själva ska behöva driva processer när det gäller återbördande av föremål, som alldeles uppenbart har stulits från Sápmi. Samerna skulle aldrig lämna ifrån sig offergåvor, sejtar och ceremonitrummor frivilligt. Här måste regering och riksdag ta sitt ansvar och uppfylla de rättigheter som uttrycks i urfolksdeklarationen. Gör om. Gör rätt. Se Finland som ett föredöme i den här frågan”, säger Erik Törnlund, gruppsekreterare för Amnesty Sápmi.

Källa: Kunstkritikk

 

Fråga i riksdagen om samiska kvarlevor och heliga föremål

26 feb 2021

Jessica Wetterling, riksdagsledamot (V), ställde en fråga i riksdagen den 25 februari till kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) om återförande av samiska föremål och kvarlevor.

”Sametinget har länge krävt att det skapas en nationell fond för återbördande av det som har stulits från samerna. Vad anser ministern om att det nu i stället är ättlingar som försöker driva dessa processer på egen hand? Tycker ministern inte, som Vänsterpartiet, att staten bör ta ett större och mer aktivt ansvar för återbördandet av samiska kvarlevor och heliga föremål i samråd med Sametinget och samiska företrädare?”

Lyssna på Jessica Wetterlings fråga och Amanda Linds svar här.

Två samebyar förlorar mot gruvbolag

23 feb 2021

För drygt ett år sedan fick Talga AB tillstånd av Länsstyrelsen i Norrbotten att provborra efter grafit i Nunasvaara där Talma och Gabna samebyar har sina vinterbetesmarker. Samebyarna överklagade, eftersom de anser att påfrestningarna skulle bli för stora för renarna.

Nu avslår Mark- och miljödomstolen samebyarnas överklagan. Domstolen anser inte att provbrytningen kommer försvåra för rennäringen. Det rapporterar SVT Oddasat.

Vapstens sameby lämnade 2013 in en anmälan till FN:s rasdiskrimineringskommitté om att gruvbrytningsplanerna i Rönnbäck utanför Tärnaby bryter mot diskrimineringsförbudet i FN:s rasdiskrimineringskonvention, som Sverige har förbundit sig att följa.

Kommittén lämnade besked i december 2020. De har kommit fram till att Sverige har kränkt samebyns rättigheter på flera punkter. Kommittén påpekar också att framtida processer på ett helt annat sätt måste ta samernas intressen och rättigheter i beaktande. 

Kommittén menar att Sverige har brutit mot såväl samernas rätt till ickediskriminering och deras rätt till verksamma rättsmedel. Bearbetningstillståndet måste nu ses över, menar kommittén, och principen om fritt och informerat förhandssamtycke (FPIC) för samerna måste respekteras. 

Amnesty Sápmi undrar om inte Mark- och miljödomstolen bör ta hänsyn till uttalandet från FN:s rasdiskrimineringskommitté när det gäller utvinning av naturresurser i Sápmi.

Skogen i Sápmi, rennäring och klimat

17 feb 2021

Sedan Luokta Mávas sameby i november 2020 ropade på hjälp – våra renar överlever inte – för att stoppa statliga Sveaskogs avverkningar i deras renbetesområde har debatten om det svenska skogsbruket varit intensiv. Det har nyligen kommit två dokumentärfilmer. Flera medier skriver om skogsbruket med kalhyggen, markberedning och plantager. Samer, vars renar riskerar att bli av betesområden med marklav och gamla hänglavsskogar, kommer till tals. Miljörörelsen mobiliserar. Och näringsutskottet kallade nyligen till sig såväl ordföranden för Sveaskog, som näringsminister Ibrahim Baylan.

I januari 2021 publicerade Greenpeace och Skydda skogen filmen ”More of Everything – the Swedish forestry model”. De gör en djupdykning i den svenska skogsindustrins påståenden. Forskare och experter granskar några av de vanligaste påståendena från svensk skogsindustri – för det verkar ju vara något som inte stämmer.

Har Sverige mer skog än någonsin? Är biobränslen bra för klimatet? Vad är skillnaden på skog och trädplantage? Och hur mycket skyddad skog har vi egentligen i Sverige? Forskarna i filmen är oberoende och talar för sina respektive expertisområden. Var det något om samer i filmen, minns ni?

Filmen kan ses kostnadsfritt här

Systematisk skogsskövling

Filmen ”Om skogen” visar brutala bilder på den systematiska skogsskövlingen i Sverige.

Det börjar med bilder av en gammelskog, men växlar snart över till det motsatta – ett kalhygge med djupa körskador. Skogsbiologen Hans Sundström och Naturskyddsföreningens sakkunniga Malin Sahlin rör sig över kalhygget.

”Du får inte plocka en fridlyst art. Men du får avverka hela skogen den växer i”, säger Malin Sahlin. Det är inledningen till dokumentärfilmen, som hade premiär på en streamingtjänst i februari. Filmen är producerad av Region Värmland, Film i Dalarna och Filmpool Nord med stöd av bland andra Svenska Filminstitutet och Sveriges Television.

Samerna får stöd från miljöorganisationer

”Svenskt skogsbruk är en klimatskandal. Vi stöder samernas kamp mot skogsbolagen”, skriver 25 representanter för miljöorganisationer som Fridays for future Stockholm, Skydda skogen, Fältbiologerna och Greenpeace på Aftonbladet Debatt.

Att det svenska skogsbruket skulle vara klimatanpassat och rättvist är en bluff, säger samebyarna. Miljöorganisationerna håller med. Deras ställningstagande är ingen protestaktion – det är en skyddshandling. Friska ekosystem är en förutsättning för livet på planeten, skriver de i artikeln.

”Kalhyggesmodellen i Sverige bidrar till det historiska nederlaget att hela 14 av 15 skogliga naturtyper inte har gynnsam bevarandestatus i Sverige. Omvandlingen från friska ekosystem till trädplantage och industriella bestånd är en internationell skandal. I Sverige är nu 64 procent av trädbestånden yngre än 62 år. Ur skogsekologisk synvinkel är de tonåringar”.

”Skogsskövlingen fortsätter trots att FN:s klimatpanel (IPCC) gång på gång upprepar vikten av skydd av naturskogar som en viktig klimatlösning. De sista naturskogarna har lagrat (och fortsätter lagra in) stora mängder kol i mark och biomassa och är därför viktiga att bevara för att kunna tackla klimatförändringarna”.

”Ge alla statliga skogar med höga naturvärden ett långsiktigt, kvalitetssäkrat och transparent skydd”.

”Regeringen måste ge ett nytt ägardirektiv till Sveaskog; Sveaskogs avkastningskrav måste avskaffas. De statliga ägardirektiven ska syfta till att nå en hållbar förvaltning av skogen och uppnå Sveriges miljömål. Samma sak gäller förvaltningen av övrig statlig skogsmark inom exempelvis Fastighetsverket”, skriver debattörerna.

Utfrågning i riksdagens näringsutskott

Den 9 februari utfrågades näringsminister Ibrahim Baylan (S) i riksdagens näringsutskott om Sveaskog. Efter de senaste turerna, då vd:n för Sveaskog blev uppsagd, tyckte riksdagens näringsutskott att det var dags att få en tydligare bild av vad staten vill med Sveaskog. Det skriver Lantbrukets Affärstidning. De skriver att Sveaskog har en ny strategi, som går ut att både öka tillväxten i skogen OCH att öka den biologiska mångfalden.

Näringsutskottet kallade till sig Sveaskogs styrelseordförande Eva Färnstrand till ett sammanträde den 28 januari. Den 9 februari var det dags för näringsminister Ibrahim Baylan att träffa näringsutskottet.

Lars Hjälmered (M), ordförande för näringsutskottet, säger att det är viktigt att veta vad staten vill med Sveaskog.

”För Moderaterna är den saken klar. Vi vill öka produktionen i skogen och anser vi har nått en gräns för hur mycket skog, arealmässigt, som ska skyddas. Moderaterna vill i stället ge fler människor en möjlighet att äga och bruka skog. Vi vill därför inrätta ett nytt markförsäljningsprogram för Sveaskog, där 20 procent av den produktiva skogsmarken säljs till enskilda skogsägare”, skriver Lars Hjälmered och Johan Widegren i en debattartikel i Lantbrukets Affärstidning

Skogsbruk och urfolksrätt?

Amnesty Sápmi undrar – hur går det svenska skogsbruket ihop med urfolksrätten och de bindande principerna om fritt, informerat förhandssamtycke, som framgår av FN:s urfolksdeklaration, som Sverige har ställt sig bakom?

Hur planerar staten att agera för att uppnå samklang med FN:s rasdiskrimineringskommittés uttalade i december 2020 om att Sverige måste involvera samer i processer om utvinning av naturresurser i Sápmi på ett meningsfullt sätt för att inte bryta mot förbudet mot rasdiskriminering?

Foto: Marcus Westberg 

Maxida Märak: Exploateringen av Sápmi måste stoppas

15 feb 2021

I århundraden har vi samer utsatts för övergrepp av den svenska staten.

Övergreppen idag är desamma som för 400 år sedan. De har bara moderniserats.

Vi samer finns inte.

Vårt sätt att leva räknas inte.

Våra överklaganden avslås.

Våra protester ignoreras.

Våra röster hörs inte.

Men nu vänder vi vindarna.

 

← Äldre inlägg

Gilla oss på Facebook

/amnesty-sapmi-vinnare-stora-aktivitetspriset.jpg

På årsmötet 2021 blev Amnesty Sápmi vinnare av Amnesty Sveriges Stora Aktivitetspris. Vi är grymt stolta.

Följ oss på Facebook. Vi publicerar nyheter och tips på evenemang med fokus på urfolksrätt och mänskliga rättigheter i Sápmi.

Kontakt

Hör av dig till Amnesty Sápmi!


Gruppsekreterare Erik Törnlund.
E-post: sapmi@amnesty.se

Stöd oss

Varje gåva har betydelse. Ditt stöd gör att vår gemensamma röst blir starkare och får bättre genomslag. 

Skanna QR-koden på bilden, eller skriv in vårt swishnummer 123 561 20 49 och valfritt belopp.

/gava-till-amnesty.jpg