Det osynliga folket, samerna

Rasbiologerna försökte länge fastslå skiljelinjer mellan samer och den vita ariska mannen. De kom och mätte vårt folks skallar, plundrade våra gravar och tog nakenbilder av våra förfäder.

Eftersom att man inte kunde hitta några reella övergripande fysiska drag som förenade samer till "en ras" så hittade man på saker utifrån sina egna fördomar. Likt många andra "lägre stående raser" påstods vi samer vara korta och mörka, med sneda ögon och med mindre huvuden (och därmed underutvecklade hjärnor) än de ariska. Att vara same blev något fult, primitivt och undermåligt – en råbarkad kvarleva från den tid då civilisationen inte ännu hade kopplat sitt grepp om norra Norden. 

I brist på typiska fysiska drag tog kolonialstaten istället och drog ett streck utifrån näringsidkande och bostadssitution. De som nomadiserande samer som förde renar på fjället räknades som “riktiga samer” medan alla andra samer skulle anses vara svenskar. De “riktiga samerna” skulle bevaras genom rasbiologiska medel, avskiljas från civilisationen så att deras vilda ädelhet inte skulle äventyras, då de kunde “ta skada” av högre tänkande och lyxen från industrisamhället. Deras barn skulle tvingas gå i särskilda lappskolor med lägre kvalitet än resten av folkskolan. Alla vi andra, alla vi familjer som hamnade utanför det ramverket, skulle försvenskas genom svenska namn, avskiljandet från det samiska språket och hållas borta från rennäringen. Det var början till en djup klyfta oss samer emellan, likt hutus och tutsis i Rwanda, som än idag inte läkt. Det är Sveriges mörkaste koloniala historia, som det talas tyst, tyst om i svenska skolan.

Att vara same idag är att vara osynlig. Endast när vi iklär oss våra kulturella artefakter, så som kolten, talar samiska eller har samiska namn, rasifieras vi av omgivningen. Vi har inga särskilda fysiska etniska drag, ingen icke vit hudfärg, ingen särskild form på ögonen, inga synliga tecken på våra fysiska kroppar som visar att vi är samer. Det har vi aldrig haft. Däremot har vi talat våra språk, utövat våra näringar i form av jakt, fiske, samling, renskötsel och slöjd, utövat vår egen berättarkonst med inslag av jojk, haft vår egen religion, haft vår egen filosofi… listan kan göras hur lång som helst. Hur summerar man ett folk, en kultur?

Problemet med denna avsaknad av fysiska drag och den assimilerande kolonialism som utövats mot oss är att vi blandas ihop med kolonialstatens, med maktens befolkning. Vi klumpas ihop med den vita majoritetskulturen. Våra frågor, våra kriser, vår historia, vår filosofi, blir en liten prick i ett hav av majoritetskultur – en liten minoritetsgrupp inom den vita gruppen som lätt kan ignoreras. Kolonialismens efterverkningar på Saepmie blir en liten del av en misslyckad landsbygdspolitik, istället för en kolonial fråga.

I berättelsen om Sverige ingår inte kolonialism mot samer

I begreppet Norrland, i den politiska diskursen om Norrland, är kolonibegreppet ett skämt. Något man säger på fyllan i bastun, om man frågar vissa norrländska politiker. I berättelsen om Sverige ingår inte kolonialism mot oss samer, eftersom att uppfattningen är att “riktig kolonialism” sker över havet (extern kolonialism) inte inom ett rikes gränser (intern kolonialism). Undrar om man får samma uppfattning om man förhör politiker om vad de tycker om Rysslands kolonisation av Sibirien?

Är jag en del av strukturen vit man, eller i strukturen assimilierat urfolk? Jag kan ta del av många av de privilegier som en vit, svensktalande man med ett svenskt namn kan. Folk har svårt att ta min urfolksstatus på allvar, då jag inte har en rasifierad kropp, då jag talar långt bättre svenska och engelska än sydsamiska, då jag bor och lever urbant. Dessa saker har kolonialismen gjort mot mig när den tvingade mina förfäder att dyrka Jesus, fick dem att anta svenska namn, att sluta tala sydsamiska, att uppta jordbruk, att söka utbildning vid svenska storstäder. Det har gjort mig till den jag är idag, vilket inte alls alltid är av ondo.

Samtidigt lever jojken i mig, dragningen till naturen, till jakten, fisket, samisk matlagning, slöjden och nyformande samisk konst. Det är i mina morföräldrars hemtrakter vid Voijtajaure, under fjället Everenåives uppsikt, som jag känner mig hemma på riktigt – inte i storstadens myller. Ändå väljer jag att bo här nere i Umeå, där bättre kommunikationer, jobb och utbildning finns. Här lär jag bli kvar, likt många av mina släktingar, medan Björkvattsdalen och den sydsamiska kulturen sakta men säkert tynar bort.

Visst är det tacksamt att inte konstant bli utsatt för rasism och fördomar genom att bli rasifierad. Problemet är mer att folk överhuvudtaget ska behöva oroa sig för något sådant, att vi inte kommit längre! Samtidigt är jag är osynlig och vilsen, tillsammans med många andra, förlorad mellan två världar, i ett historiskt flöde. Vi assimilerade samer har berövats våra rötter, vår identitet, vår historia, i en malström av koloniala övergrepp som än idag sår split samer emellan, som än idag gör att vissa samer anses vara mer samiska än andra. Det är tragiskt.

En dag kanske jag hittar hem. En dag kanske samer inte känner att de behöver kalla andra samer för halvsamer eller nysamer, utifrån koloniala mönster. Jag hoppas i mitt stilla sinne att det kanske ännu går att vända utvecklingen, innan det är för sent. Jag hoppas, för mig själv och för mina framtida barns skull att sámiid árbi, det samiska arvet, en dag kan präglas av det positiva, istället för de orosmoln som vi idag måste tampas med.

-----

Oscar Sedholm är samisk kulturdebattör, musiker och var ledamot i Sametinget 2013-2021. Han har en masterexamen i sociologi och jobbar för nuvarande som kommunikationschef i Umeå. Denna krönika har tidigare publicerats på Oscar Sedholms blogg.

Den 13 maj är det exakt hundra år sedan en enig riksdag fattade beslut om att inrätta världens första statligt finansierade rasbiologiska institut. Det kommer Amnesty Sápmi att uppmärksamma på olika sätt under hela året.

12 apr 2021

Gilla oss på Facebook

/amnesty-sapmi-vinnare-stora-aktivitetspriset.jpg

På årsmötet 2021 blev Amnesty Sápmi vinnare av Amnesty Sveriges Stora Aktivitetspris. Vi är grymt stolta.

Följ oss på Facebook. Vi publicerar nyheter och tips på evenemang med fokus på urfolksrätt och mänskliga rättigheter i Sápmi.

Kontakt

Hör av dig till Amnesty Sápmi!


Gruppsekreterare Erik Törnlund.
E-post: sapmi@amnesty.se

Stöd oss

Varje gåva har betydelse. Ditt stöd gör att vår gemensamma röst blir starkare och får bättre genomslag. 

Skanna QR-koden på bilden, eller skriv in vårt swishnummer 123 561 20 49 och valfritt belopp.

/gava-till-amnesty.jpg